Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73 Runebergs språkbruk.
Om öfveryrade vägar (se T. 194!) S II: 77 gäller samma
anmärkning. Bette (prêt, af beta, S I: 313, 333) torde
vara sällsyntare än betade, men anföres af Dalin och finnes
hos t. d. Tegnér, flödde (flödade, S 1: 107) är antingen den
gamla formen eller analogibildning efter blödde, stödde;
samma form finnes i prof. T. Tullbergs verser vid
ärkebiskop A. N. Sundbergs begrafning 1900: »när talet flödde»,
samt hos Topelius (Ljung s. 110).
Växlande böjning ha byta: bytte (S II: 162, 241) och
höts (S II: 169), spritta: »så framsprittade orden» (S II: 17)
och: »så väl han som kusken sprutto upp» (E I: 147).
Sällsynt är sluntit (E I: 193). »Äkta sammansatt» är
uppföra sig i hsva, hvarför »du fört dig upp» (E I: 176) klingar
konstigt för oss. En påfallande indikativ istf. konj. är:
»det blef min graf» (E II: 149) på grund af metertvång.
»Strax klang det i förstun» (E I: 146) skulle hsvt nog hetat
klingade.
I ett sammanhang vill jag så anföra de rim hos
Runeberg, som äro i ett eller annat afseende anmärkningsvärda.
Redan anförda äro: löjtnant, tobåk, bakfråm, äfvensom
bisär och cigär; andra finländska rim äro: dold-våld (S I:
268; jfr Lindström s. 270 ff.) det-rätt-ett-tätt (S I: 192, 197,
E I: 93, II: 180, 187) och from-vänsterom (E II: 191),
bom-tvärtom (S I: 184). Rim på obetonad eller svagtonad staf velse
finnas ännu hos Runeberg i åtskilligt antal: varelse-plågare
(E I: 50), förenade-åter se (E I: 47), se-finnar ne-anlete (S I: 20,
167), de-tapprare (S I: 196), -sekreterare (S I: 252),
ge-skimrade (S I: 69) och det mycket fula se-blommorne (S I: 9),
som erinrar om Sätherbergs lika hemska rimpar
azurskif-tande-källorne i »Längtan till landet», äfvensom ro-Mexico
(E II: 205) och bra-tallarna (S I: 187)., Finländskt riktiga äro
klart-vardt och art-var dt (S I: 295, 296). Räkna-teckna (S I:
283) är också plågsamt, äfven hos Topelius; jfr Tegnérs,
C. F. Dahlgrens och Wallins rim: blekna-teckna.
Räcka-vederqvecka i en salm (S I: 299) ansluter sig till språkbruk
i dylik stil. Ett af Runeberg synnerligt älskadt felrim är
ljuf-(än)nu 1. du som finnes S I:. 1, 3, 13, 44, 47, 57, 58,
59, 61, 234, 274, 276, 295, 302, 401, II: 216; E I: 11,
13, II: 191. Sant-frappant (E II: 201), till lags-fordomdags
(S I: 224) förutsätta ej brukliga uttal. Mun som allmänt
nyttjas som rimord både till brunn och stund rimmas af
Runeberg med grund (S I: 303), pund (S I: 283) och förbund
(S I: 260) och mäst stötande: Iwiden-rosenmunnen (S I: 392).
Gemensamma för flertalet af våra skalder äro äfven de orto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
