- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Trettiosjätte årgången. 1900 /
203

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Smärre bidrag till belysande af språkbruket i modern franska. 203-

tans verb — men det förtjänar dock uppmärksammas, att flere
gensagor gjorts mot detta Clédat’s något radikala påstående,
t. ex. af Horning i Zeit. f. Neufr. Sprache XVIII, 2:a
häftet, och af Jeanjaquet i Herrigs Archiv 96 s. 198. Något
försiktigare uttrycka sig Delbœuf et Rœrsch (Éléments de
gram. française, p. 113): »Vemploi de ne explétive n’est presque
Jamais strictement obligatoire, sinon pour éviter une amphibologie. »
— Lektor S. anser, att det pleon. ne visar den största
motståndskraften efter jakande komparativer, och detta torde ha
sin riktighet; Örtenblad har blott funnit ett exempel på
bortfall i denna ställning i Mendès, och jag har blott
antecknat ^ett ex. ur »La Presse» : il est cent fois plus stupide encore
qu’on nous l’avait dit». Anmärkningsvärdt synes mig f. ö. i
fråga om denna punkt af negationsläran, att man å andra
.sidan så ofta träffar exempel på ett sådant ne, fastän den
komparativiska hufvudsatsen är nekad, utan att bisatsens
mening därvid också är nekande. Min
exempelsamling är här så talrik, att det synes mig kunna bli fråga om
en ändring i grammatikregeln i denna punkt. Hos en nyare
fransk grammatikförfattare (Öster, Gram. française s. 210)
har jag också funnit regeln: »quand le premier membre de la
phrase est soit négatif, soit interrogatif, l’emploi de ne est
facultatif».

Lektor Örtenblad har sammanställt en rik
exempelsamling på en le y en les ur Catulle Mendès och håller före, att
»denna förbindelse numera icke är någon ovanlighet».
Stenhagen lägger härtill ex. ur Maizeroy, som »rent af gjort denna
konstruktion till regel». Allt detta är nu godt och väl, men
ar månne nu också den slutsats berättigad, som Ö. drager
ur dessa förhållanden, att nämligen grammatikorna skola
upptaga denna konstruktion som tillåten (ty detta blir väl
ungefär konsekvensen af hans opposition mot grammatikorna
i detta fall)? Representera måhända herrar Mendès,
Maizeroy et consortes — den raffinerade fin-de-siècle-erotikens
härolder, för att icke ge dem något ändå fulare namn —
representera dessa författare något franskt stilmönster, som
förtjänar att icke blott observeras utan äfven imiteras?
Näppeligen, och här vill jag gifva uttryck åt en reflexion, som
ofta trängt sig på mig vid det i öfrigt intressanta studiet af
de båda programafhandlingar, som gifvit mig anledning att
nedskrifva dessa små kompletterande iakttagelser: det är skada
att de forskare, som så ingående och med så stora insikter
i grammatiskt syfte studera den n}^are franska litteraturen,
icke därvid välja något lämpligare material. Ty det är icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:40:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1900/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free