Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om accentueringen af grekiska egennamn vid deras försvenskning. 425
inbördes utbyte. Skälet är bestickande, men i själfva
verket alldeles betydelselöst. Ty först och främst var den
medeltidsgrekiska, hvarom här skulle vara fråga, intet lefvande
»talspråk», utan ett konstladt skriftspråk, hvilket — liksom
den officiella nygrekiskans skriftspråk ända till den dag som
är — med seg konservatism behållit forngrekiskans
skrifsätt. leke blott accenten, utan äfven t. ex. vokalernas och
diftongernas ljud värde hade genomgått kolossala
förändringar, utan att ortografien ändrades. Vill man alltså tillägna
sig byzantinarnes accent vid uttalet af de forngrekiska
no-mina propria, måste man i ali rimlighets namn också följa
deras exempel i öfriga uttalsförhållanden, något som t. ex.
nygrekerna faktiskt göra; men härvid torde vi näppeligen
vilja vara »konsekventa» nog att följa deras exempel. Att
åberopa det stelnade byzantinska skriftspråket såsom
grundval för kompromissen är sålunda att välja halfmesyren af
en halfmesyr. Och att vända sig till den medeltidsgrekiska,
som verkligen lefde, kan ännu mindre komma i fråga,
äfven om vi i kännedomen om densamma hade hunnit längre
än till de första stapplande steg, som forskningen just i våra
dagar håller på att taga på detta område. Ty att för
uttalet af forngrekiskan taga vare sig medeltidsgrekiskan eller
nygrekiska!! till norm, vore tydligen detsamma som att vilja
bestämma det klassiska latinets uttal efter medeltidens eller
våra dagars italienska. Och detta torde väl — numera
åtminstone — icke falla någon på allvar in.
Medeltidsgrekiskans applicering af intensitetsaccent på
forngrekiskans tonstafvelser har för öfrigt icke ens
prioritetens rätt till anspråket på att vara vårt föredöme i detta
fall. Ty århundraden innan denna förändring ägde rum
hade ett västerländskt språk med intensitetsaccent redan för
sin del fält utslaget. Det var latinet, som, då grekisk
kultur kom i kontakt med den romerska världen, naturligen
genast ställdes inför spörsmålet, huru de grekiska låneorden
och först och främst de grekiska egennamnen skulle
accentueras. Åtskilliga spår visa, att latinet i förstone vacklat
mellan olika kompromisser, tills det slutligen fastslogs, att
de grekiska namnen accentuerades efter de latinska
accentreglerna. I denna form var clet alltså, som dess nomina
propria gjorde sitt inträde i Vesterlandet, i denna form var
det, som de sammansmälte med den romerska odling, som
blef antikens omedelbara arf till eftervärlden. I denna form
var det vidare, som de lefde upp under humanismens dagar,
i denna form är det slutligen som de från humanisterna kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
