Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FPvANSKA SMAKRIKTNINGEN.
3
1714 publicerar sin Iliad, öfversatt, förkortad och
korrigerad, med en kritik af Iliadens plan, karaktärer m. m.,
och Marivaux, en rokoko författare quand-mème, 1716 utgifver
»L’Homère travesti, ou 1’Iliade en vers burlesques».
La-rnottes angrepp hälsas med bifall i en del litterära salonger,
hvilkas damer voro obevandrade i Hellas språk, liksom de vittra
fruntimmerna öfverhufvud och liksom väl ock Lamotte och
Marivaux. Denna strid är ju, såsom Hettner framhåller, i
själfva verket en strid om den franska klassiciteten, om en god del
af de kompositionslagar och de grunder, på hvilka Corneilles,
Raeines och Moliéres diktning, ja, på hvilka ali
fransk-klassisk konst hvilade. Man kan tillägga att striden gällde
grundvalarna för ali slags renässanskonst. Det kom en
tid under 1700-talets senare hälft, då antikens anseende
åter var i stigande — »novantiken» —, men då var den
franska klassicitetens fall i det närmaste besegladt.
Huru nära nämnda strid redan i sin början
sammanhänger med nya strömningar visas äfven af vissa andra
företeelser, som äfven de äro förbundna med namnen
Lamotte, Perrault oeh Marivaux.
I sin »Discours préliminaire sur la tragédie» —
angriper Lamotte äfven det fransk-klassiska dramat: reglerna
om rummets och tidens enhet, hvilka han ej vill tillerkänna
fundamental betydelse, den bundna stilen, som han där
anser öfverflödig, den plats, berättelsen där intager, dialogen
m. m. Det är delvis samma idéer, som sedermera Diderot
uttalar (»Les bijoux indiscrets» 1748) och Mercier (»Essais
sur 1’art dramatique» 1773). Själf tillämpade visserligen
ej Lamotte sina åsikter i sitt misslyckade dramatiska
författareskap, men tillämpningar gjordes i dess ställe af flere
andra dramatiska skriftställare under 1700-talets förra del
både i Frankrike och utlandet (bl. a. äfven i Sverige).
Med Perraults namn är förknippad en annan märklig
företeelse från öfvergångstiden 1690—1715 och en del af
den följande rokokotiden: det är den s. k. fesagans
uppträdande i litteraturen. De gamla folksagorna om Hvita
frun, Prinsessan i den sofvande skogen, Blåskägg,
Röd-kappan, Mästerkatten i stöflar, Askungen, Tummeliten o. d.
presenteras af Perrault i en tilltalande form för det vittra
publikum (1696—1697). Hans exempel följes trots Boileaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
