Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några tankar om modersmalsundervisn. i realsk. 463
ancilla för tyskan och engelskan, må de sköta sig själfva,
svenskan får ej svika sin ideella uppgift, ej heller sin egen
praktiska uppgift, som sannerligen fordrar tillvaratagande
af tiden. Ej heller behöfver man drifva satsanalys såsom
tom tanke gymnastik. Tankegymnastik är nog bra, men
då måste materialet vara af värde i och för sig, och det finns
nog med sådant material inom ett skolskemas ram. Och
för kriagenomgång behöfver man det ej, jag haråtm. ej vid
sådan i någon klass eller ring behöft använda dessa saker.
Allra minst får man förstöra litteratur genom att använda
den som material för satslösningsöfningar. Jag har själf
hört en synnerligen fint skrifven uppsats af Ljunggren
om Fritiofs saga så behandlas, jag har också hört
berättas om liknande behandlingssätt af andra saker.
Och i detta sammanhang kan nämnas, hurusom i ett
af Stockholms läroverk åtminstone för ej länge sedan
har användts en liten läsebok, där bl. a. ett poem finnes
upptaget ■— utan skiljetecken, för öfning att sätta in sådana
på rätta ställen! — F. ö. äro ju satsanalysens skoldogmer
mången gång alis icke säkra. Huru många gånger har
man icke i kollegierum hört allvarliga diskussioner om
till hvilken grammatisk kategori en eller annan satsdel bör
föras — diskussioner, hållna i den naiva tron, att allt
inom språkets värld kan linjeras upp efter Sundéns
grammatik !
Men kanhända är det mest betecknande för somliga
lärares stora nit med satslösning, hvad jag hörde en lärare
säga: »Man kan ju inte ge några underbetyg utan att ha
satslösning!» Man kommer att tänka på hvad gamle Cato
sade om haruspices, som han trodde ej kunde se på
hvarandra utan att le!
Det förefaller mig, som om flertalet modersmålslärare
hyllade den principen, att ett innanläsningsstycke bör
tänjas ut så mycket som möjligt, dissekeras sönder så
mycket som möjligt och öfver hufvud taget läsas efter en
»metod» (det ordet har en hypnotisk kraft i sig), en
»metod», som omintetgör alla andra resultat af läsningen än
–trötthet och leda. Naturligtvis måste man se till, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
