Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Birger Lövgren. Historisk litteraturundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i78
BIRGER LÖVGREN
efter enskilda fältherrar och statsmän. Historien fattas
alltmer som ett helt. De stora brytningarna, de ledande
idéerna, kulturlivets utveckling äro dess huvudföremål. Ingen
är i ovisshet om att på detta område en genomförd
biografisk stoffgruppering skulle vara i högsta grad opraktisk,
medföra oklarhet och oöverskådlighet, upprepningar och luckor.
Och jag tror icke, att möjligheterna till psykologisk
behandling saknas heller här för den därtill benägne.
Nu kanske man säger, att det individuella betyder långt
mera i den litterära än i den politiska historien. Dexippos
har ingen annan än Rydberg kunnat skriva! Men tror man
då, att reformationen blivit den samma, om icke Luther
funnits, eller att den engelska revolutionen utan Cromwell fått
just det förlopp den fick? En politisk personlighet sätter på
sitt verk sin prägel icke mindre än en författare på sitt. Ett
kapitel ur världshistorien skapas icke med mindre själens
vånda, med mindre personlighetens insats än en dikt eller en
roman. Samma lagar för förhållandet mellan individ och
kulturutveckling råda inom bägge de nämnda slagen av
historia. Läran om skaldepersonlighetens absoluta originalitet kan
icke upprätthållas efter de senaste årtiondenas intensiva
litteraturhistoriska forskararbete.
Men under sådana förhållanden synes det, som om
litteraturundervisningen borde åtminstone söka mera närma sig
de inom historieundervisningen vedertagna principerna, som
om där en framställningsgång skulle kunna utfinnas, som
mera än den biografiska läte ittvecklingen komma till sin rätt.
Litteraturhistorien har härvid börjat visa vägen. I sitt
arbete »Svensk litteratur vid adertonhundratalets mitt»
omnämner Sylwan (s. 382) med sympati en tysk
litteraturhistorikers annars mycket klandrade uppslag att uppdela den
litteraturhistoriska framställningen efter årtionden. »Mången
gång», säger Sylwan, »kan denna princip, blott den ej
pedantiskt genomföres» (kursiverat av mig), »ha sitt berättigande,
och för en klar uppfattning av utvecklingen äro dylika
tvärsnitt synnerligen nyttiga. Vi begagna ju redan uttrycken 80-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
