Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Anmälningar och recensioner - Bernhard Risberg. Gustaf Cederschiöld, Svensk stilistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
anmälningar och recensioner t3
vid skrifvandet främst skall tänka på läsaren och på den verkan
man hos denne vill åstadkomma. Stilen blir då ej ett uttryck
för författarens personlighet utan nedsjunker till ett yttre medel
för att vinna »framgång», som det en gång krasst heter (sid. 75).
Också rekommenderar förf. en hel del försiktighetsmått, för att
man ej efteråt tilläfventyrs skall råka illa ut, och åtskilliga
»konstgrepp», för att insinuera sig hos läsaren. Ja, läsaren är till den
grad hufvudpersonen, inför hvilken man uppträder, att förf. blir
totalt rådlös, om han ej har läsaren att peka på, och skrifver
(s. 107): »Känna vi ej alls läsaren, så måste (!) vi hålla oss till
en fullkomligt(!) konventionell framställningsform, en allmänt
bruklig, för dylika fall(l) häfdvunnen, opersonlig form». När
känner man då säkert sin läsare? Väl knappast annars, än när
man skrifver bref. I de flesta andra fall t. ex. då man skrifver
i tidningar och tidskrifter eller ger ut böcker, får man väl räkna med
en ganska brokig läsekrets, ehuru visserligen förf. (s. 113) påstår,
att »hvarje skriftlig framställning har att göra med ett
individuellt fall». Mig synes det »individuella» i en skriftlig
framställning vara dels 1) det särskilda ämnet för densamma, dels 2)
författarens person och hans personliga uppfattning af sitt ämne.
Från denna utgångspunkt synes man mig böra kunna uppbygga
en stilistik, där stilen i egentlig mening verkligen kommer till
sin rätt. Huru skulle man t. ex. annars öfverhufvud kunna tala
om en »personlig» (eller »karakteristisk») stil? Om nämligen
stilen för hvarje »fall» skall lämpas efter hvarjehanda yttre
omständigheter. För förf. och hans tyska förebild är tydligen
satsen le style — c’est l’homme en meningslöshet.
En af underafdelningarna i detta parti betitlas: »de
äste-tiska kompositionsreglerna». Där heter det (s. 83): »Man kan. . .
påstå, att ju fullständigare den skriftliga framställningen
realiserar sitt ändamål, desto starkare ästestisk verkan frambringar
den», och så meddelas åtta olika regler för ästetisk inverkan på
läsaren (synbarligen efter Schicszl). Och slutanmärkningarna
(s. 95) börja med följande uttalande: »Att ästetiska lagar skola
tillämpas i en skriftlig framställning, som skall tjäna praktiska
eller teoretiska syften, är ej alltid klart insedt och erkändt».
Mot allt detta har jag alls intet att invända. Men nog känner
man sig något förbryllad, när man minrs, att prof. Cederschiöld
från stilistikens område bannlyser framställningsmedel, som lämpa
sig för »estetisk inverkan», och man är färdig att tycka, att han
själf hör till dem, som ej insett denna sanning. Motsägelsen
torde dock vara mer skenbar än verklig, i det att ordet (märk
den olika stafningen med e och ä) torde ha något olika använd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
