Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Bernhard Risberg. Textkritiskt till Stiernhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
textkritiskt till stiernhielm
95
i ett brev från 1648, att den dikt, han då sänt brevets
adressat (och vilken ej gärna kunnat vara någon annan än
Hercules), »kanske är en otidig börd», så finner jag detta
omdöme så orättvist, att, ehuru det här ej gäller »textkritik»
i egentlig betydelse, jag dock ej kan underlåta att uttala en
motsatt mening, helst som ej heller Nordström (se anf. st.
s. 190) synes vidare framhålla den första avfattningens
företräde. Jag avskriver de tre verser, vilka sedan ersattes av
de två, som sluta den tryckta dikten:
Siälen sitter å sprungh på lepparne foten å gr ajfv en,
Tå meer ähr alt fôrseent, när smaken är vandlatt i mallört,
Roosen haar ingen Lucht och vinett vill intet meer lijka.
Om man frånser, att dessa verser visa tillbaka på den
föregående allegorien (»själen på språng» är »husbonden som
tänker rymma huset» och »vinet» och »rosen» syfta tillbaka
på »gästabudet»), så består deras största företräde däri, att
orden »då mer är allt för sent» bilda ett slags
avslutningsformel på Fru Dygds varning för Fru Lusta, av innebörd,
att Hercules nu genast skall välja Dygdens väg. Som dikten
slutar i trycket (där S till och med i sista raden faller
alldeles ur rollen och sätter in ett vi\ borde Hercules snarast
stå kvar, försjunken i vemodiga betraktelser. Den tidigare
avfattningen däremot innebär en sporre till honom att göra
sitt val; och vilket han gör, säger sig själft av sammanhanget.
Jag kan ej heller underlåta att peka på den utomordentligt
målande bilden om »själen som sitter på språng på läpparna»,
tydligen tänkt som omedelbar fortsättning till den lika
åskådliga bilden i raden näst förut, att »döden kikar ur ögonen».
Det är verkligen skada, att S, som det tyckes, ratat detta
slut och insatt ett annat, som förmodligen bättre motsvarande
hans egen stämning vid tiden för diktens befordran till trycket.
I alla händelser borde den första versionen som en
sidoversion upptagas i upplagor och läseböcker.
I S:s Öfverskrift opå Astrild, som åtföljer H i trycket,
finnes en vers (v. 5), som tydligen är fördärvad, såsom ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
