Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - David Palm. Steffen, Fornnordisk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER .172
bokstäver och bokstavskombinationer i de fornsvenska texter, som
han återgivit. Om han funnit, att ljudtecknen med ett sådant
uttal sammanfalla med sina moderna motsvarigheter, tycks han
utan betänkligheter ha moderniserat ortografien till
överensstämmelse med nutida bruk. Men det är obestridligt, att en ordform
som fornsvenska hwath (i Ivan Lejonriddaren), uttalad med
hörbart h framför w, är lika mycket skild från den steffenska
formen vat, som taka (bibehållen hos Steffen) är skild från den
nutida formen taga. Jag menar därför, att en utg. inte har
rättighet att ändra hwath till vat, då det gäller en litteraturprodukt
från omkring 1350, därför att hwath i denna är en annan
ordform än vat, om en sådan form funnits.
Hur ytlig Steffens metod är, ser man, om man på nytt tar
för sig det förra exempelordet hwat och tänker på de två sista
bokstävernas uttal. Då utg. ser ordet hwath, uttalar han det
med modernt uttal av bokstäverna vat. Därvid glömmer han
alldeles, att vid den tid, då hw i uttalet övergått till v, /-et för
länge sedan på grund av ordets användning i svagtonig ställning
övergått först till d, sedan till d. Övergången t > d (dh) ägde
rum redan omkring 1400, under det hw (uttalat h -f tv) stod
kvar till inemot 1700. En sådan form som vat har således aldrig
funnits i sv. riksspråk; antingen heter den hwath (> hwadh) eller
vad.
Är denna moderniseringsmetod att rekommendera?
Knappast. Visserligen är det sant, som rektor Steffen framhållit, att
språkbehandlingen oftast är den likgiltigaste sak i världen för
pojkar i Ring I, men har man därför den allra minsta rätt att
konstruera former sådana som vat och många andra, som aldrig
funnits till?
Från stavningen med v för hw har man rättighet att sjuta
till ett modernt uttal av bokstäverna även i andra fall. Sålunda
tycks det vara utgivarens mening att ge ord som the, them, thet,
ther ett uttal med uddljudande t; th är för övrigt märkvärdigt,
ty det är den enda av de i nutida svenska icke kuranta
bokstavskombinationerna, som bibehållits: gh har ändrats till g, dh till V.
I fråga om th kan man också tänka sig, att Steffen verkligen
åsyftat ett uttal ft i starktonig ställning och à i svagtonig.
Häremot talar emellertid bl. a. utbytet av hw mot v, vilket tydligt
visar på ett modernt uttal. Och det är nog inte tänkbart, att
utg. menat, att somliga ord skulle uttalas på nutida sätt, andra
åter på fornsvenskt. Är emellertid ett uttal med t, vilket
troligen åsyftas av Steffen, riktigt ur språkutvecklingens synpunkt?
Det är riktigt, då det gäller ord i starktonig ställning. Jag me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
