Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - David Palm. Steffen, Fornnordisk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
.172
nar riktigt såtillvida, som t i sådan ställning är ljudlagsenligt
utvecklat ur th ({)), och det är detta, som utg. visar sig ha haft
i tankarne med ändringen hw till v.
Men förhållandet blir ett annat, då det gäller th i svagtonig
ställning, alltså i ord som the, them, thet, ther. Dessa ord fä
med uttalet t av th en form, som inte är en ljudlagsenligt
utvecklad motsvarighet till the, them o. s. v , ty dessa hade i
fornsven-skan ojämförligt oftast uttal med tonande frikativt d och ha därför i
nysvenskan övergått till explosivt d i st. f. till explosivt t.
Steffen borde ha skrivit de, dem o. s. v. enligt analogien hw : v —
svagtonigt th : x.
Om åter th åsyftar uttalet f), resp. ö, visar sig en förvånande
inkonsekvens vid behandlingen av de fornsvenska ljuden. I
exempelvis avtrycket ur Ivan Lejonriddaren behåller Steffen th
men skriver helga för hoelgha och så alltid g för gh, vidare glädi
för gledhi och så alltid d för dh.
Om det nämnda uttalet av th åsyftas, är utg. inkonsekvent
därför, att vid tiden för Ivan Lejonriddarens hs. (omkring 1340)
alla de frikativa ljuden th, dh och gh funnos kvar i språket.
Därför hade det varit på sin plats, att även gh och dh fått stå
kvar. Vid tiden för Frihetens och Engelbrekts hss. (senare delen
av 1400-talet) fanns inte längre i det talade riksspråket den
tonlösa frikativan th men väl de tonande frikativorna dh och gh.
Th fanns väl i det skrivna språket och kan således ha haft orsak
att få stå kvar i Steffens avtryck, men då fanns också skäl till
att behålla dh och gh, som hade stöd både i tal- och skriftspråk.
Th (uttalat J>) övergick redan c. 1400 till t (i tal), under det dh,
efter 1 och r. visserligen ungefär samtidigt med övergången {) till
t, men efter vokal jämte gh efter vokal, 1 och r först inemot
1700 övergick till explosivt d, resp. g.
Jag skall endast peka på ännu ett exempel, för att visa, hur
svårt det är att hålla ortografi och uttal skilda från varandra.
Då werlzins frygdh i Ivan Lejonriddaren av Steffen sid. 227 rad
7 ndfr. moderniseras till världsins frygd, kommer detta världsins
alldeles givet att uttalas utan hörbart 1. Men av den
fornsvenska formen framgår, -1- där var hörbart, ty i annat fall hade ej
-d- och det följande genitivmärket -s- kunnat få en ersättning i
-z-, under det -1- står kvar. Men jag tycker det vara självklart,
att werlzins (med hörbart 1) är en helt annan ordform än
världsins (utan hörbart 1), likaväl som nampn (bibehållet av Steffen i
Ivan Lejonriddaren) är en annan form än namn. Både 1 i förra
fallet och p i senare fallet ha förstummats på grund av
uttalssvårighet. Men det, som förmått Steffen att behandla orden olika,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
