Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Anmälningar och recensioner - Carl O. Koch. R. E. Zachrisson och Grenville Grove, Engelsk nybörjarbok för läroverken och flickskolorna, och R. E. Zachrisson, Övningsbok till ovanstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
115 anmälningar och recensioner 3 1
Pronouncing Dictionary. I fråga om angivande av betoningen
har den principen följts,, att de i satssammanhanget betonade
stavelserna utmärkts med tecknet (’); däremot har det ansetts
onödigt att utmärka de enskilda ordens betoningsförhållanden.
Följden är den, att i fråga om många ord nybörjaren måste
stå tveksam om accenten, t. ex. s. 9 meni, enif%, s. 10 eni,
s. 11 hAndrid, mœgi, s. 12 konsists, 14 inAf etc. Det är väl
ändå. inte meningen, att man skall behöva gå ifrån ljudskriften
till ordlistan för att få veta, hur man skall uttala? Varför ej,
såsom brukas i en del andra nybörjarböcker, använda tecknet
(~) för att utmärka obetonade stavelser? — Författarna, liksom
en del andra läroverksutgivare, tyckas mig ha gått för långt i
användandet av tecknet (3) för svagtoniga vokaler. Jag minns
ännu från den tid, då jag använde Elfstrands elementarbok, hur
.besvärligt det var att få pojkarna att uttala »I was» i betonad
ställning riktigt; jag fick länge och väl höra (si W9:z), därför
att den svagtoniga formen, vilken förekommer så ofta, skrevs
(si w9z). Detsamma gäller naturligtvis även sådana fall, där
.»ai, au» i svagtonig ställning betecknades (ai, 9u). Jag tror, att
det är mer praktiskt att skriva (wdz, åi, au), vilket fonetiskt sett
helt säkert är lika korrekt. — Det kan ju synas djärvt att
gentemot två sådana auktoriteter som författarna till denna
nybörjarbok kritisera en sådan subtil sak som angivandet av
satsbetoningen, men jag kan ej tro annat än att i några fall den
angivits alltför sparsamt, om ej felaktigt. Exempel: s. 12 ai
w9z v’eri sori t9 faind (>ai W9z v’eri s’ori t9 faind); s. 13 9 d’Al
m’o:ni^, ’iznt it? — j’es, veri (>j’es, v’eri); s. 15 9 fj’u: minits
9g’ou (>9tj’u: m’inits 9gou) jfr straxt därefter: it wil r’ig? in 9
fj’u: m’inits; s. 13 it re^nd (>r’eind) Ô9 h’oul 9v Ta:st m’Anf). —
S. 14 l’a:st nait (>n’ait) it W9z fr’i:zi^ h’a:d; s. 14 m’ai rum iz
ra: Ö9 sm’o:I, b9t kw’ait big (>b’ig) inAf f9 m’i: etc. — 1 detta
sammanhang skulle jag vilja framställa en anmärkning,, ej emot
den nu diskuterade elementarboken utan mot alla dem, som
använda ljudbeteckning. Jag har ännu ingenstans sett den för
engelskan så karaktäristiska halvlånga vokalkvantiteten angiven
i ljudbeteckningen, sådan som den förekommer i t. ex. bad,
hand, can, room o. d. i betonad ställning. Om man betecknar
lång lokalkvantitet med (:), såsom i (ha:d) o. d., så vore det ju
mycket enkelt att beteckna halvlång med (’) t. ex. (ba.d) o. d.
För mig är det ganska tydligt, att då Jones i Pronouncing
Dictionary för »room» först anges uttalet »rum», så menar han
halvlångt »u», och icke ett kort ljud som i »at, but». Varför
då icke ange det i ljudskriften? — På tal 0111 vokalkvantiteten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
