Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Anmälningar och recensioner - G. A. Jaederholm. A. Hildinger, Folkskolepedagogik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 2 I I
tycks vara på modet för närvarande, icke blott emot allt
reformarbete, utan rent av mot den blotta viljan att reflektera över
och förfara målmedvetet förnuftigt i det utförda skolarbetet. —
Det har ju också ofta uttalats under senare år, att den gamla
ordningen med seminarielärarna som folkskoleinspektörer
åtminstone hade det goda med sig, att seminarielärarna själva hade
tillfälle att anpassa sin undervisning efter av dem under
inspektörstjänsten iakttagna behov. Om man frånser den
omständigheten, att speciell metodik icke behandlas i detta arbete, kan
Dr. Hildinger otvivelaktigt i detta hänseende sägas hava tagit
den största tänkbara hänsyn till lärarens omedelbara behov.
Emellertid, med allt erkännande av Dr. Hildingers förtjänster i
detta stycke, synes det mig omöjligt att undvika ätt påpeka
punkter, där hans föreliggande bok synes behöva fördjupning,
och där det blir den enskilde lärarens sak, resp. följande
upplagors, att bygga vidare. Det förefaller mig först och främst
förvånande, att författaren icke i översikt karakteriserat
pedagogikens olika huvudproblem: uppfostrans mål, dess föremal
(ungdomen), dess medel och medier, dess metoder och dess resultat.
Det räcker icke att för besvarande härav hänvisa till psykologien.
Uppfostran är en samhällsverksamhet, psykologien en
hjälpveten-skap. Vad som i Sverige bland pedagoger först och främst
synes behövas för närvarande, .är en samhällsvetenskaplig
grundläggning till pedagogiken; därtill saknar Dr. Hildinger tyvärr
nämnvärda bidrag i sin bok. Jag har, vad uppfostrans mål
beträffar, nästan den känslan, att författaren gärna går dem
förbi som allt för diskutabla i en elementär lärobok: i varje fall
finner jag ingenstädes en diskussion om nytta, glädje,
tjänsteprincipen, allmänbildning, personlig duglighet, »harmonisk
utveckling av alla förmögenheter» eller »naturlig fri utveckling»,
som mål för uppfostran; vad som säges om formell bildning
sid. 74—76 är mycket torftigt. Den stora och ytterst
betydelsefulla skillnaden mellan en uppfostran, som avser att framför allt
väcka högre behov, och en, som avser att lära bättre
tillfredsställande av bestående och ofrånkomliga behov, är ingenstädes
framhävd. Den så utomordentligt viktiga frågan, om vad som
skiljer folkskolepedagogik från läroverkspedagogik, på vars
begripande det rättfärdiga bedömandet av hela skolkommissionens
betänkande egentligen hänger, är icke berörd. Med avseende
på föremålet för uppfostran saknar man en skildring av
barnaålderns olika stadier och huru dessa med nödvändighet inverka
på skolans arbetssätt i olika åldrar. Undervisningens föremål är
all för mycket ännu »barnet» in abstracto. Det har förmodligen
14—23279. Pedagogisk Tidskrift ig23. Häft. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
