Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anmälningar och recensioner - Nils Holm. Fredrik Vetterlund, Atterboms sagospel Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
anmälningar och recensioner 2 5
Calderon och Tieck. Denna avdelning är kanske väl lång; den
inrymmer också, som förf. själv medgiver, åtskilligt, som ej har
direkt samband med Atterboms dikt. Med rätta betonas
Atter-boms konstnärliga överlägsenhet i förhållande till Tieck. Den
tredje huvuddelen utgör en framställning av diktverkets genesis,
av »hur Atterboms sagospel framväxte». Detta kapitel avslutas
med en kort jämförelse mellan de båda upplagorna, den
ursprungliga från 1820-talet och den senare, avsevärt förbättrade
av 1854. Med uttryck av den varmaste uppskattning och
beundran omnämnes den djupt gripande Tillegnan (»Till den
hädangångna»), som inleder denna andra upplaga, den
sextio-fyraårige skaldens sista och skönaste elegi. »Ett transcendent
ljus» faller över denna dikt, med fullt skäl av Vetterlund
betecknad som monumental, som Atterboms sista stora poetiska
skapelse och något av det sublimaste i svensk lyrik. I bokens
fjärde och sista huvuddel kommenteras först utförligt de fem
äventyren i sagospelet vart för sig. Denna kommentar innehåller
en mångfald av träffande iakttagelser och intressanta utredningar,
av antydningar och vinkar, ofta givna blott i förbigående men
ändå värdefulla. För den, som ej såsom den kommenterande
författaren själv levat sig in i Atterboms tanke- och fantasivärld
(och hur många ha väl det?), äro de i hög grad ägnade att
underlätta förståelsen av dikten, att klarlägga dess intentioner
och avslöja dess skönheter. I detta sammanhanhang kan jag ej.
underlåta att fästa uppmärksamheten på de fina anmärkningarna
till vindarnes sånger i sagospelets första äventyr och till den därpå
följande vindarnes kör, den allbekanta »Upp genom luften», där
»versen själv lyfter sig som en virvelvind mot morgonrymden».
Briljant karakteriseras längre fram den betydelsefulla lyriken i
andra äventyrets slutscener och den rytmernas växling, som ej
minst i dem så oändligt mjukt smyger sig efter skilda
stämningslägen. Särskilt innehållsrikt är i kommentaren till tredje
äventyret kapitlet »Den höga Nyx» med de inblickar det ger ej blott
i det atterbomska sagospelets innersta mening utan överhuvud
i romantisk metafysik och mystik. Om Nyx-gestalten säger
författaren, att den utan fråga »redan poetiskt och utan att man
intimare tillgodogör sig dess symbolik» är något av det mest
upphöjda, som »svensk figurkonst» skapat. »Med sin stämning
av stjärnhimmel, sin tankeflykt och sina trimetrar skulle dialogen
mellan henne och Felicia i vilken enropeisk litteratur som helst
ha betecknat en alptopp.» Och han tillägger: »Det är bakom
Nyx-scenernas stjärnhimmel som de oändlighetsperspektiv öppna
sig, vilka mest motivera dansken Hauchs omdöme, att »Lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
