Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - August Isaacson. Några inlånade neutrala substantivs pluralbildning i svenska (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några inlånade neutrala substantivs pluralbildning 1 5 i
man har i den ovan cit. uppsatsen föregått med ett
efter-följansvärt exempel.
Den här senast berörda invändningen kan också
bemötas med det skälet, att icke heller de utländska
pluralformerna, som Linder förordat, Schemata etc., medge någon
artikelsuffigering. Inte ens i detta avseende bjuda de alltså
någon fördel. Använder man komma även som plural, blir
ju bestämd plural härtill komman, och alltså undgår man
ändå icke den fruktade formen, men man får den i en mot
vårt språks lagar stridande betydelse.
Om den mening, som här framförts, skulle vinna
praktisk anslutning i fråga om »skolorden» i gruppen, så är ju
ingen skada skedd, ifall några av de andra skulle gå en
annan väg och helt bli femininer eller få genus reale.
Noreen meddelar (Vårt språk IX, s. 29 o. 36) att bo,
skri, spö, strå, ve och några andra likställda neutrer stundom
i litteraturen anträffas utan böjningsändelse i plural. Böra
månne icke dessa former uppfattas och bedömas som
dialektala egenheter? De mål, som ännu hålla fast vid
forn-språkets skick i detta avseende, äro ju så många, att det
vore mer än underligt, om icke detta förhållande skulle ha
avsatt spår i litteraturen. Kriarättaren i västra (och
antagligen även i södra) Sverige stöter ju på böjningsfel av denna
art i nästan vartenda skrivlag, stundom i uppsatser, som
annars vittna om gott herravälde över riksspråket.
Dock finnes här en omständighet, som synes motsäga
antagandet om dialektal böjning. Av Noreens framställning
är det nämligen tydligt, att han iakttagit denna vacklan nästan
endast i fråga om ord på betonad vokal, enstaviga eller med
upptakt försedda. Det kan nu synas gåtfullt, varför den
dialektala språkkänslan skulle göra sig starkare gällande
beträffande enstaviga än i fråga om tvåstaviga, ty någon
genomgående stilskillnad mellan de två gruppernas ord, vilken
kunde förklara olikheten, kan säkerligen icke uppvisas.
För att få några belägg på hur dialektkänslan i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
