Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - August Isaacson. Några inlånade neutrala substantivs pluralbildning i svenska (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
august isaacsson
avseende reagerar, har jag tillfrågat några medelålders
skol-män, ett par värmlänningar och ett par västgötar, som äro
födda på landet och i ungdomen talat resp. mål men blivit
stadsbor och övergått till att tala riksspråk, vad ’bi’ och
’dike’ heta i plural på deras dialekt. Samtliga förklarade
utan tvekan, att ’bi’ har formen ’bi’ även i plural; men i ifråga
om ’dike’ kände de sig alla osäkra; en, den äldste, förnekade
bestämt, att det skulle kunna heta ’dike’ en annan- erinrade
sig uttrycket ’gräva dike’ men menade, att ’dike’ i denna fras
borde uppfattas som sing, i analogi med t. ex. ’åka skridsko’.
Ingen var säker på om det kunde heta ’dike’, de flesta trodde,
att det hade formen ’diken’ i obest. plur. I en klass
seminarister däremot voro samtliga syd- och västsvenskar, ett
tjugutal, ense om att såväl ’bi’ som ’dike’ saknade ändelse
i plural i deras hemorter.
Detta synes mig ganska bestämt tyda på att minnet för
en ändelse, som står under svagt tryck, lättare utplånas än
minnet för en starktryckig ändelse, ett psykologiskt taget
ganska rimligt förhållande.1
Denna iakttagelse kan visserligen tyckas stå i strid med
det faktum, att de mest stötande provincialismerna tidigast
bortläggas, men motsättningen är nog mera skenbar än verklig.
För den vid riksspråkets böjning mindre vana skribenten,
som ännu så att säga ständigt behöver vara på sin vakt
mot dialektala flexioner, äro naturligtvis de mest frapperande
lättast att undvika. Seminaristernas temaböcker skulle nog
kunna belysa detta. Någon statistik har jag icke fört, men
jag har det intrycket, att t. ex. plur. »dessa förhållande» har
större frekvens än böjningen »dessa (fågel)bo». Men
annorlunda ställer sig saken för den språkligt mera övade
författaren, som upphört att tänka på grammatiken. Han har
lärt sig riksspråkets böjning, men naturligtvis kunna ändå
under gynnsamma omständigheter dialektala former flyta ur
1 Jfr att i ä nsv. •?i tidigare blev vanligt som pluraländelse i de
två-staviga än i de enstaviga Ett exempel är: »uthi sina nästen ock boo»,
Relationes curiosæ 1682, nr 9. Jfr Söderwall, Hufvudepokerna, s. 85.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
