Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Johan Palmér. Den s. k. fristående satsförkortningen i modern svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
180 johan palmer
Huvudordet för satsförkortningen är oftast subjektet i
den överordnade satsen, helt naturligt eftersom subjektet i
regel är det begrepp, som psykologiskt dominerar i satsen.
Det finns dock exempel på att även en underordnad satsdel
kan vara huvudord, t. ex. »Han har i en hel serie etsningar,
teckningen utförd med kall nål, färgen tunt och
genomskinligt pålagd, givit studier av ett flickebarn» (Tor Hedberg),
men detta exempel gör dock åtminstone på mig ett konstlat
intryck. Särskilt då satsförkortningen uppträder i satsens
början, fordrar språkkänslan avgjort, liksom vid attributiv
satsförkortning, anslutning till subjektet i satsen. En
konstruktion som följande ur Argus torde knappast tolereras i
modern svenska: »Röda i Synen, Peruquerna på sned,
Hattarne förlorade, Armbogarne i rörelse, Munnarne illa
grinande och swärjande öfwer trängseln, såg jag många–-,
som wille fram». Däremot äro de följande ej särskilt
anmärkningsvärda: »Upprätt stödde emot svärden, pannan högt
och trotsigt buren, sä farväl vi bjude världen» (V. Rydberg),
»Trött efter dagen och ögonen djupt inne och matta, med
det redan grånade skägget otämt och vajande, tyckte han
sig i en dröm se åren» (Angered-Strandberg). Vad
som här banar vägen för den fristående satsförkortningen,
är helt säkert, att den är samordnad med en föregående
attributiv satsförkortning, varigenom tanken redan från
början inriktas mot ett bestämt huvudord, som den kan sluta
sig till. Det förefaller mig åtminstone, som om de fristående
förkortningarna i dessa exempel stode bättre i
överensstämmelse med språkkänslan än i det följande, där satsen inledes
av den fristående förkortningen: »Blicken grubblande,
inåtvänd, hade värden tankspridd lyft sitt glas» (Ossian-Nilsson).
Sambandet med huvudordet är vid dessa konstruktioner
ganska löst, och ju mera satsförkortningen skiljes från
huvudordet, dess lösare blir sambandet med detta, och
skildringen kan lätt växa ut till en fristående tavla såsom i
följande exempel från Henning Berger: »Sex herrar spelade
en vildare poker, frackarna avslängda i ett hörn, selters- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
