Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Georg Brandell. Alf Hildinger, Moralisk fostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 o8
anmälningar och recensioner 2 i i
tiondelar.» Detta är ungefär, vad man trodde om uppfostrans
makt under upplysningstiden, då flera av Europas bästa män och
skarpsinnigaste tänkare ansågo det möjligt att på relativt kort
tid omdana ett folks karaktär. Författaren hänvisar i detta
sammanhang till David Lunds undersökning av 445 vanartade
gossar, enligt vilken kriminaliteten hade sin orsak i anlaget i
12 %, i anlaget och miljön tillsammans i 40 % och i endast
miljön i 48 % av fallen, men han underlåter att nämna de många
undersökningar, vilka givit resultat som tyda på att ärftlighetens
betydelse är vida större. (Jfr min artikel Ärftlighetens och
miljöns kausala betydelse för ungdomsbrottsligheten. Pedagogisk
tidskrift iqi8, sid. 345 f.) Däremot omtalas den norske
fängelseläkaren Johan Scharffenbergs undersökningar rörande
kriminaliteten, enligt vilka tjuvarna äro mycket talrikare bland män än
bland kvinnor; då »arvsanlaget för stöld» icke kan tänkas vara
så ofantligt mycket större hos männen än hos kvinnorna, skulle
förhållandet bero på andra omständigheter än ärftligheten. Det
synes mig dock vara svårare att tänka sig, att männen i så
mycket större utsträckning än kvinnorna skulle komma i en
miljö, vars påverkan utvecklade böjelsen att stjäla. I
verkligheten förhåller det sig så, att även den psykiska olikheten mellan
könen är ärftligt betingad. Det är således ingenting som hindrar,
att förbrytaranlaget kan vara sällsyntare hos kvinnor än hos män;
men det kan naturligtvis i stället eller vid sidan härav vara så,
att detta förbrytaranlag är annorlunda beskaffat hos kvinnorna
och därför hos dem tar sig andra uttryck än hos männen. Själva
uttrycket arvsanlaget för stöld är missvisande, då stölden icke
kan tänkas ha sin förutsättning i en enhetlig disposition. Lika
liten beviskraft har uppgiften, att 76 % av de norska tjuvarna
äro födda i städer och stadsliknande samhällen och endast 24
% på landsbygden. Även denna uppgift är snarast ägnad att
bestyrka satsen om ärftlighetens stora betydelse. Det förhåller
sig nämligen icke alls så, som författaren förmodar, att
arvsanlagen äro i det allra närmaste desamma bland befolkningen
på landet och befolkningen i städerna. Det kan icke bestridas,
att tillfällena att utveckla förbrytaranlagen äro ofantligt mycket
rikare i storstaden än på landsbygden, men det förhåller sig
också så, att människor med förbrytaranlag gärna söka sig till
en miljö, som är lämplig för utvecklingen av dessa anlag, alltså
företrädesvis till storstäderna. Då de kriminella anlagen gå i
arv till barnen, ligger det ingenting förvånande i den norske
fängelseläkarens uppgift, som däremot skulle vara mycket
svårförklarlig, om ingen sådan ärftlighet existerade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
