Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Anmälningar och recensioner - Georg Brandell. N. Otto Jacobsson och H. Holmquist, Något om uppfostringsidéernas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och recensioner 2 i i
3 i 5
de förhållanden, som gåvo upphov till »ordundervisningen». —
Orbis pictus säges (sid. 13) vara ett supplement till Comenius’
Janua. Detta var icke fallet, utan Orbis pictus var en ny
upplaga av Janua med 302 illustrationer. — Alldeles oriktigt är
påståendet (sid. 47), att det icke existerar någon artskillnad, d. v. s.
kvalitativ olikhet, mellan barnen och de vuxna. — På sid. 108
heter det: »Ännu ha väl icke två individer funnits, som i allt
varit lika». Författarna måtte icke ha hört talas om att enäggiga
eller s. k. identiska tvillingar icke sällan likna varandra till den
grad i fråga om utseende, sätt, minspel, tal, karaktär och
begåvning, att under uppväxtåren ej ens modern alltid förmår skilja
dem åt. — Ett annat yttrande, som likaledes kännetecknas av
överdrift, förekommer på sid. 109: »Alla som genomgått
normaluppfostran bliva som stöpta i en form, bliva
genomsnittsmänniskor, som väl äro i stånd att gemensamt uppbära och
vidmakthålla den kultur, som uppnåtts, men äro odugliga att åstadkomma
nya kulturella landvinningar, till vilket framför allt behövas
originella personligheter». I raderna ovanför det citerade yttrandet
polemisera författarna mot dem, som överskatta uppfostrans
betydelse, men göra sig här själva skyldiga till samma fel. — I
slutorden gå författarna in på ärftlighetsläran, men det framgår
tydligt av den kortfattade framställningen, att deras kunskaper på
området varit alltför otillräckliga. Sålunda torde innehållet i
följande citat vara så oriktigt, som det över huvud kan vara:
»Äro Mendels teorier i deras strängaste konsekvens det sista
ordet i denna fråga, inskränker sig skolans uppgift till att meddela
vissa i det medborgerliga livet nödvändiga kunskaper och
färdigheter». Författarna veta tydligen icke, att det finns något
som kallas modifikationer. Att sådana äro möjliga att
åstadkomma, förnekar ingen ärftlighetsforskare, ehuru han kanske
bestrider, att de äro i verklig mening ärftliga. Uppfostran består
just i att åstadkomma modifikationer, som ur individens och
samhällets synpunkt äro fördelaktiga.
En stor del av bokens text utgöres av citat ur pedagogernas
skrifter, men dessa citat äro icke sällan gjorda utan mycken
ur-skillning. Såsom exempel härpå kan anföras, att författarna ägna
mer än två sidor åt att återgiva de analogier från naturen och
människolivet, vilka Comenius anför som stöd för sin mening,
att uppfostran bör vara naturenlig. Dessa analogier äro dock
knappast av det värde, att ett så fullständigt återgivande kan
anses vara på sin plats. Författarna medge, att Comenius’
»uppdelning av begåvningstyperna» är mycket oklar, men detta
hindrar dem icke från att på mer än en sida återge denna oklara
l8—25475. Pedagogisk tidskrift 1925. Häft. q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
