Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Anmälningar och recensioner - Georg Brandell. B. Rudolf Hall. Folkundervisningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 22 anmälningar och recensioner 3 I i
Det är förenat med icke ringa svårighet att vid
utarbetandet av läroböcker i uppfostrans historia för skolbruk finna en
princip, som tillåter en genomgående och konsekvent
tillämpning. Detta visar sig även i föreliggande lärobok. Den gör
anspråk på att ge en framställning av folkundervisningen i alla
de länder i Europa, i vilka den västerländska kulturen vunnit
insteg, och denna syftning har också framställningen pä de första
något mer än sju sidorna, där det talas om den kristna och
speciellt katolska folkuppfostran under medeltiden. Men därefter
begränsas ämnet till den lutherska folkuppfostran, och längre
fram inskränkes det ytterligare till att huvudsakligen blott avse
folkundervisning och folkuppfostran i Sverige. Att det är
utvecklingen på detta område i vårt land, som hela tiden
föresvävat författaren, framgår redan av rubriken på den första
avdelningen (Kyrklig religionsundervisning och tukt före 1842); det
är således perioderna i vårt eget lands folkundervisningshistoria,
som bestämt indelningen, ehuru framställningen delvis avser även
andra länder. Det hade kanske varit bättre, att författaren mera
avgjort begränsat sig till förhållandena i Sverige, vilket
naturligtvis icke utesluter, att dessa förhållanden vid lämpliga tillfällen
kunnat ställas i . belysning av de allmäneuropeiska förhållandena.
Med denna anordning av stoffet kunde författaren ha fått tillfälle
att även ge en framställning av förhållandena i vårt land på det
ifrågavarande området under forntiden, en framställning som nu
saknas i boken.
En annan svårighet är att på lämpligt sätt kunna inordna
skildringarna av de pedagogiska föregångsmännen i
framställningen. Författaren har gått till väga på det sättet, att han
sammanfört Comenius, Francke, Rousseau och filantropisterna
samt Pestalozzi i en särskild avdelning (den andra) samt i fjärde
och femte avdelningarna givit korta framställningar om Spencer
och Salzmann. De svenska pedagogiska teoretikerna — sådana
som Rudenschöld, Siljeström, Otto Salomon och Fridtjuv Berg —
ha varit lättare att inordna i ett av innehållet i övrigt betingat
sammanhang. För att ge en framställning av skolans historia
en mera enhetlig prägel vore det kanske icke olämpligt att hålla
de nyssnämnda, tämligen olikartade beståndsdelarna åtskilda: först
en framställning av reformidéernas historia och därefter en
framställning av uppfostrans historia i dess egentliga bemärkelse. Man
kunde då i den senare delen blott hänvisa till de av de
pedagogiska föregångsmännen uttalade meningarna och visa, vilken
inverkan de — ofta långt senare — haft på undervisningens och
uppfostrans gestaltning. Jag vill dock icke påstå, att detta sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
