Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Erik Noreen. Det norska riksmålets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 6 2
ERIK NOREEN
nationellt är, som man kan se av dessa exempel, ofta mycket
oklart fattat.
Henrik Wergeland (1808—1845) är den förste av de
betydande författare, som målmedvetet arbeta för utbildningen
av ett verkligt norskt skriftspråk. Redan så tidigt som 1829
har han synpunkten klar, då det heter (Phantasmerne): »I
h0re af disse to Ord, at jeg er en Normand, der, hvergang
jeg tager Harpen ned fra Skabet, adler et Par Bondeord, ved
at sie dem igjennem Guldstrengene». Wergeland uppträdde
även teoretiskt och polemiskt, särskilt genom avhandlingen
»Om norsk sprogreformation» (tr. 1835, men skriven ett par
år tidigare), där synpunkterna »nationell» och »folklig» äro
starkt betonade, men allra mest betonar han nödvändigheten
för den enskilde att få följa sin egen språkkänsla. »For norske
Forfattere af nogen Sseregenhed og isser for Digterne er det
paa engang en N0dvendighed og hans Hang til Frihed, som
driver ham til at naerme sig det Sprog, som Folket taler».
I sin väldiga produktion tillämpar han sina åsikter. Hos
Wergeland möter man för första gången ett skriftspråk på
den gamla danska grunden, som är alldeles genomträngt av
norskheter i olika avseenden. Det är icke längre danska
med norska citatord i, det är »dansk-norska». En livlig och
fullständig bild av norskheterna i Wergelands språk får man
av Seips utförliga arbete »Norskhet i sproget hos Wergeland»
(1914). Det är särskilt i avseende på ordförrådet som
Wergeland är norsk, men även i fråga om formläran. Minst
reformator är han på satsbyggnadens område: »i syntaktisk
henseende er der ikke meget scernorsk hos Wergeland»,
konstaterar Seip. På denna punkt, kanske den viktigaste, var
det som Asbjörnsen och Moe gjorde epok. Samtiden och
delvis också eftervärlden har förebrått Wergeland brist på
smak i genomföringen av sina språkliga idéer (ex. P. A.
Munch, J. Storm). Anmärkningen, som nog har sitt
berättigande, sammanhänger med att Wergelands reformation eller
revolution var i viss mån utvärtes: själva kärnpunkten, syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
