Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Erik Noreen. Det norska riksmålets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET NORSKA RIKSMÅLETS UTVECKLING
169
taxen, det för stilen viktigaste, rörde han föga vid samtidigt
som han släppte in legioner av särnorska ord (och former).
Wergeland var den store väckaren, men de som först
visade hur förnorskningen kunde och skulle gå till i praktiken,
på ett sätt som övertygade alla, det var P. C. äsbjörnsen
och jörgen Moe. Deras betydelse för Björnson t. ex. är
intygad av B. själv: »Gud skal vide, det var blevet lidet med
mig, havde ikke du vaeret!» sade han en gång till Asbjörnsen.
Bägge voro de östlänningar, Asbjörnsen född i Kristiania 1812,
Moe på Ringerike 1813. I sitt samarbete kompletterade de
varandra på ypperligt sätt: Asbjörnsen var den frodigare och
mustigare, Moe den finare och mer kultiverade. 1842 kom
»Norske folkeeventyr». Därmed hade dansk-norskan inträtt
i sin klassiska period. Norskheten är här genomförd med
stor måttfullhet, så att säga mer inifrån än hos Wergeland.
Ortografi och formlära avvika obetydligt från danskan, en
mängd särnorska ord förekomma naturnödvändigt, men
framför allt är det på syntaxens område, som Asbjörnsen-Moe
genomföra en omvälvning. Måttfullheten och den fina
språkkänslan gjorde, att de övade inflytande på och fingo
erkännande av författare, som stått avvisande mot en förnorskning
efter Wergelands recept. Även YVergelands mest berömde
antagonist Welhaven (1807—1873) visar efter
Asbjörnsen-Moes framträdande mycket fler norska drag än förut. Den
jämförelsevis konservative Joh. Storm ser i Asbjörnsen och
Moe »de egentlige Reformatorer». Han framhåller särskilt
som en finess hur de blanda danska och norska former efter
stilistiska synpunkter, t. ex.: »’Ja, er det saa laget, saa faaer
det saa blive’, sagde Kongen; der blev la vet til Bryllup
baade vel og snart».
Anledningen till att just Asbjörnsen och Moe blevo så
epokgörande är inte svår att se. Det gäller ju här inte
originallitteratur i egentlig mening, utan den uppgift, som
Asbjörnsen-Moe på ett så lysande sätt löste, var att avlyssna
den folkliga berättelsekonsten dess hemligheter och så
verkställa en viss stilisering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
