Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Nils Holm. August Isaacsson. Illustrerad litteraturhistoria för fortsättningsskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
anmälningar och recensioner 2 3
inte var mycket bevänt med dem. Underligt nog kallas
Atter-bom och Stagnelius författare, inte skalder, varigenom de unga
lätt nog kunna få för sig, att de i främsta rummet voro
prosaförfattare. Vad slags »verk» Lycksalighetens ö är, har förf. ej
aktat nödigt angiva; ungdomen får alltså inte veta, att det här
är fråga om ett diktverk och därtill det skönaste och djupaste,
som utgått från den svenska nyromantiken. Då Geijers nordiska
dikter göras till föremål för en rätt utförlig analys, hade man
här väntat sig ett angivande åtminstone av grundtanken i
Atter-boms stora idédrama. Denna tanke — att livets mål är
pliktuppfyllelse — är ju inte så svårförståelig, att inte också högre
folkskolans elever skulle kunna fatta den. Stagnelius’ diktcykel
Liljor i Saron nämnes ej alls, inte heller någon särskild dikt av
Stagnelius, inte ens den allbekanta romansen Näcken (jämför
framhållandet av »Gubben Noak»l). I stil med negligerandet av
Atterbom och Stagnelius är omdömet om Runebergs storslagna
romantiska epos Kung Fjalar sid. 29, där det heter, att denna
dikt »har mera av nordisk vildhet och barbariskt trots än Fritiofs
saga». Detta är allt, som säges om Runebergs mest fulländade
diktskapelse. Då man sedan med förundran finner, att Topelius
ej alls kommit med, frågar man sig, om detta beror därpå, att
hans lyrik, annars med skäl högt skattad, är så avgjort romantisk.
Högre folkskolans barn, som redan i tidiga år läst Topelius’
sagor, sannolikt även Fältskärns berättelser, torde nog bli
förvånade även de, då de upptäcka, att barnens skald inte är nämnd
i deras lärobok. —
Till det anförda må läggas några strödda, dels sakliga dels
språkliga, detaljanmärkningar. Då förf. erinrar om de av honom
favoriserade göternas intresse för folkvisan, undrar man, varför
han inte framhåller, att detta intresse var lika starkt hos
nyromantikerna, framför allt hos Atterbom, Sid. 21 nämner förf.,
att lyckade omdiktningar av isländska sagor, redan innan Tegnér
grep sig an med en dylik uppgift, »verkställts av en dansk skald».
Varför förtiga namnet på denne inte alldeles obskure föregångare
till Fritiofsskalden? — Almquists ställning till nyromantiken är
ej klart angiven, och man förstår ej, vad förf. menar, då han
skiljer mellan Almqvist och »de egentliga romantikerna». Var
inte A. i flera hänseenden den mest följdriktige romantiker vi
haft? — I sin redogörelse för innehållet i Viktor Rydbergs Singoalla
utgår förf. från Singoalladiktens första upplaga i kalendern Aurora
(1857), där berättelsen slutar på ett helt annat sätt än i senare
upplagor. Bortsett från att det ursprungliga slutet ur estetisk
synpunkt torde vara mindre tillfredsställande — härom ha ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
