Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Anmälningar och recensioner - Otto Rohnström. Kjell Strömberg. Modern fransk litteratur från 1890 till nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 5 1
Efterkrigsromanen har betydande författare, först och främst
Marcel Proust, skapare av en psykologisk, på rena personliga
hågkomster grundad romantyp av utomordentligt djup och stor
nyansrikedom. Roger Martin du Gard har i den brett anlagda
romanserien »Les Thibault» visat genialisk förmåga att uppfatta
och analysera ungdomens och brytningsårens psykologi, likaledes
Jacques de Lacretelle i »Silbermann», en skildring av en ung
judegosses lidanden i ett katolskt-aristokratiskt gymnasium.
François Mauriac påminner i sina slutna, fast byggda romaner om
den klassiske tragöden Racine, åt vilken han ock ägnat en
djup-tänkt hyllning i den romantiserade biografiens form. Dessutom
må här icke glömmas de författare, som direkt inspirerats av
världskriget: Barbusse, Dorgelès, Benjamin m. fl.
Det kapitel, som ägnas den moderna lyriken, framhåller
bl. a. belgaren Verhaeren, antikdyrkaren Pierre Louys, Henri de
Régnier, grevinnan de Noailles och, framför att, Paul Valéry,
av många ansedd som Frankrike störste nu levande lyriker.
Ett sista avsnitt är ägnat »Det nya dramat». Där skildras
Antoines Théâtre libre, den första oppositionen mot det
konventionella intrigdramat, som med treklövern Sardou, Augier och
Dumas fils behärskade scenen vid nittiotalets början och stöddes
av de mäktiga kritikerna Francisque Sarcey och Jules Lemaître.
Nydanarna inom dramat bliva nu Henri Becque, Georges
Cour-teline, Octave Mirbeau, Jules Renard och François de Curel,
den senare Ibsens främste lärjunge på fransk botten. I fråga
om yttre framgång vunnos större segrar av Brieux och Donnay,
båda skickliga och rutinerade författare. Porto-Riche är en
omedelbar lärjunge till Racine, lidelsens tolk på modern fransk
scen. Såsom hans disciplar må nämnas Bataille och Bernstein,
som dock förgrovat mästarens teknik, samt Géraldy och Raynal.
Géraldys bästa dramer, »Bröllopsdagen» och »Älska», ha med
stort bifall givits även hos oss. Raynal, världskrigets tragöd,
har låtit den klassiska tragedien uppstå i det mäktiga, originella
och gripande verket »Graven under Triumfbågen», som även
hos oss, åtminstone i Stockholm, väckte stor anklang.
Det romantiska versdramat upplevde på 1890-talet en
sensationell uppståndelse i Richepins »Le Chemineau» och, framför
allt, i Edmond de Rostands »Cyrano de Bergerac». Claudel
har skrivit oratorieartade helgon- och martyrdramer, Maeterlink
det spröda kärleksdramat »Pelléas och Mélissande» samt det
välbyggda renässansdramat »Monna Vanna».
Det glada lustspelet har många goda representanter. Några
av de bästa äro Robert de Flers, som tillsammans med först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
