Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Anmälningar och recensioner - Folke Borg. Sven Ekman. Utvecklingsläran och den nyare forskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
utbildningen av de fossila jättehjortarnas väldiga hornkrona, av
den amerikanska mammutens oerhörda betar o. s. v.; även för
förklaring av ortogenesen skulle enligt förfis mening fordras
antagandet av en dylik ännu okänd faktor. Slutligen vore det också
tänkbart, att samma faktor även reglerade anpassningarnas
uppkomst. Detta avsnitt av boken avslutas med några ord om
uppkomsten och förintelsen av arter; på några synnerligen fängslande
sidor behandlas här bl. a. insjöfaunans problem. Sjöarna äro
som bekant i de flesta fall geologiskt sett synnerligen förgängliga
bildningar; de insjödjur, som äro strängt bundna vid födelseorten
— de flesta äro som bekant kosmopoliter — hotas alltså av
förhållandevis snabbt utdöende, och ett mycket stort antal av dem
har utan tvivel också redan gått sin undergång till mötes.
1 bokens tvenne sista kapitel behandlas ånyo och från
delvis andra synpukter mutationerna — utvecklingslärans
grundproblem. Talrika små mutationer hava som bekant påvisats t. ex.
av Morgan och Baur vid försök med resp. bananfluga och
lejongap; förf. framhåller på nytt sannolikheten för att de allra flesta
mutationer just äro sådana omärkliga eller nästan omärkliga
små-mutationer. I samband härmed polemiserar han mot den från
genetiker-håll, ej minst av Johannsen, lancerade läran om
genernas, arvsfaktorernas, absoluta konstans. Förf. kommer till
den slutsatsen att »det finns genotypisk förskjutning, variabilitet
hos ärftliga anlag» (s. 137), och att »de ärftliga anlagens
föränderlighet i själva verket kan gälla som ådagalagt faktum», ja,
han talar med Goldschmidt om »den absurda läran om genernas
absoluta konstans». Ekman finner på grundval av denna sin
uppfattning »den fortskridande föränderligheten» vara något i
hög grad karaktäristiskt, ja, en grundegenskap för livet. Om
orsakerna till denna förmodade fortskridande föränderlighet veta
vi emellertid icke någonting med säkerhet (s. 155). Materialet
för densamma skulle givetvis utgöras av de förut nämnda
små-mutationerna — förekomsten av sådana uppfattas också som en
karakteristisk grundegenskap hos allt levande — och förf.
kritiserar i detta sammanhang den från mendelistiskt håll framförda
åsikten, att miljön icke skulle kunna framkalla ärftliga
förändringar — han finner en del på detta område gjorda försök, t. ex.
Towers med coloradoskalbaggar och Harrisons och Garretts
med fjärilar, bevisande — och därmed, vare sig direkt eller
indirekt, omgestalta arvsmassan. Förf. kommer här osökt in på
lamarckismen och påpekar, att det är ej denna nu nämnda form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
