Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Anmälningar och recensioner - G. Liljeqvist. Bertrand Russel. Den nya filosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 135
sig, att den objektiva metodens resultater i sista hand måste tolkas
med introspektionens hjälp. Givetvis ha meningarna mycket
skiftat angående sättet och graden för dessa metoders samverkan,
resp. hur långt de vore oberoende av varandra. Behaviorismen,
vars första och främsta namn är J. B. Watson, betecknar en
sällsynt extrem i fråga om den objektiva psykologimetodens
självtillräcklighet, då den i de levande varelsernas olika beteendesätt
fattade såsom deras reaktioner på inflytelser utifrån vill se
psykologiens enda källa. Det är R:s insikt om otillräckligheten
härvidlag (jfr ss. 74 ff.), som föranleder, att han i bokens del III
övergår till studiet av »människan sedd inifrån», sedan han i
del I sökt löpa linan ut vid behaviorismens betraktelse av
människan utifrån, en betraktelse vilken onekligen — liksom vid dess
analoga försök till djurpsykologi — trots sin i ögonen fallande
ensidighet vunnit avsevärda resultat för psykologien. Härom ger
del I av R:s bok en god föreställning.
Det är R:s djupa förtrogenhet med matematikens vetenskap,
som möjliggör att han förmått lämna en ännu värdefullare
framställning av den einsteinska relativitetsteoriens och den nyaste
atomfysikens allmännaste innebörd, så långt denna kan
åskådliggöras för personer utan orientering i den högre matematiken och
den abstraktaste naturvetenskapen. På berörda punkt gör sig
emellertid, för den verkligt filosofiskt intresserade, R:s bristande
penetration av den moderna kunskapsteorien fr. o. m. Kant högst
ofördelaktigt bemärkt. Jag exemplifierar detta i ett enda avseende.
S. 247 heter det: »Kant ansåg, att den euklidiska geometrien
var absolut sann, ehuru man icke kunde visa det genom logiken
ensam, då de euklidiska axiomen utan självmotsägelse kunde
förnekas. Det var med anledning av denna fråga om geometrien,
som svagheten i Kants system först framträder. Man fann att vi
icke ha någon grund att betrakta den euklidiska geometrien som
absolut sann. Alltsedan Einstein ha vi direkta skäl att icke
betrakta den som fullt riktig. Det visar sig att geometrien är lika
empirisk som t. ex. geografien. Vi äro hänvisade till erfarenheten,
om vi vilja veta, huruvida en triangels vinkelsumma är två räta,
lika mycket, som vi äro hänvisade till den, om vi vilja veta, hur
mycket land det finns på västra halvklotet.» Härtill må följande
anmärkas.
Den kantska kriticismen i dess slutgiltiga utgestaltning
tillskriver ingalunda den euklidiska geometrien absolut sanning, dä
densamma liksom själva rumsformen ju icke gäller om väsendenas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
