Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Anmälningar och recensioner - G. Liljeqvist. Bertrand Russel. Den nya filosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
29
allenast befunnet ännu mycket mer komplicerat, än man hittills
antagit. Vissa analoga reflexioner låge nära till hands med
hänsyn till en del konsekvenser, som man velat draga ur den
ein-steinska relativitetsteorien (jfr uttalandet s. 159: »tiden är icke
kosmisk, utan till en viss grad individuell och subjektiv för varje
stycke materia») emot Kants uppfattning av tiden såsom en
apriorisk, transcendental åskådningsform av en viss saklig
samhörighet med Newtons postulat om en absolut, sann och
matematisk tid till åtskillnad från skeendenas relativa, skenbara och
sinnesbestämda tider, men jag måste i förevarande sammanhang
avstå härifrån.
Däremot bör måhända påpekas att R:s benägenhet för en
återigen gent emot Kant intagen kvasi-humesk ståndpunkt i fråga
om orsaks- och substansbegrepp ibland leder till en viss
håll-ningslöshet, som knappast överensstämmer med R:s egentliga
intentioner. Så då det (s. 292) heter: »Man kan icke längre
säga, att om fysikens lagar och de faktorer, som spela in från
omgivningen, äro givna, en atoms framtida historia teoretiskt sett
kan förutsägas ur dess nuvarande tillstånd. Möjligt är, att detta
blott beror på ofullkomligheten hos vår kunskap, men vi kunna
icke vara säkra om att så är fallet. Att döma av vetenskapens
nuvarande läge är den fysikaliska världen icke så strängt
deter-minerad, som man under de sista 250 åren antagit den vara».
Jag sammanställer härmed uttalandet (ss. 109—10) om »att
atomens värld snarare är en revolutionens än en evolutionens värld:
elektronen, som har rört sig i en bana, springer plötsligt över till en
annan, så att rörelsen är vad man kallar ’diskontinuerlig’, d. v. s.
elektronen befinner sig först på en plats och sedan på en annan
utan att ha passerat över någon mellanliggande punkt. Detta
låter som trolleri, och det måste finnas något sätt att undvika en
så föga tillfredsställande hypotes.» I detta sista ser jag R:s
egentliga vetenskapliga intention, vilande på ett underförstått snarare
kantiskt än humeskt kausalbegrepp, medan den fysikaliska
verklighetens mindre stränga determination, som R. enligt
»vetenskapens nuvarande läge» framhåller, rätt krasst erinrar om den
korrektur Epikur företog av Demokrits atomteori: att atomerna
visst icke blott fölle lodrätt i det tomma rummet, utan då och
då kunde en smula kapriciöst tillåta sig sidosprång — något som
bryter kausalordningens i viss mening rationella nödvändighet
genom en irrationell slump.
Djupare logisk-kunskapsteoretisk inställning i fråga om sub-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
