Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Georg Brandell. John B. Watson. Behaviorismen och dess metoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 i 6 anmälningar och recensioner
retningar, som icke hava några ordkorrelat. Vad som kallas
personlighet, är icke heller någonting annat än »sprattlingar»,
och »min personlighet är endast summan eller totaliteten av
mina vanesystem». Naturligtvis är härmed också ärftlighetens
existens förnekad. »Vilka sprattlingar som komma att fortbestå
och utvecklas till personlighetsmönster, beror i stort sett på det
hem och det samhällslager, som barnet fötts in i.» Watson går
på denna punkt så långt, att han förnekar, att negrerna tillhöra
lägre raser än de vita, och den kända satsen om skillnaden i
hjärnans vikt mellan den civiliserade europén och vilden säges
äga giltighet blott beträffande den absoluta vikten. »Verkliga
förhållandet är, att hjärnans vikt står i proportion till
kroppsvikten, oavsett kulturstadiet.»
Watson är även pedagogiskt orienterad, och få psykologer
torde haft så höga tankar som han om sina psykologiska
åskådningars betydelse för pedagogiken. Detta är egentligen icke
ägnat att väcka förvåning. Är människan blott en maskin —
och det är hon onekligen enligt Watsons uppfattning — så måste
man — såsom han uttrycker sig —■ »en dag kunna psykologiskt
plocka sönder en fullkomligt misslyckad existens och förse honom
med ett alldeles nytt maskineri». Watson har dock med tiden
blivit alltmer skeptisk rörande möjligheten att fundamentalt
förändra vuxna. »Om vi hade absolut kontroll över föda, sexualitet,
skydd, om vi hade något stort laboratorium för ombetingande,
till vilket individen kunde sändas på ett år för allvarligt studium
och experimentering, så skulle vi möjligen på ett år medhinna,
vad hans omgivning gjort med honom på trettio. Men då nu
människorna äro så lata som de äro, då det gäller deras egen
utveckling och sakna all håg för experiment, så kan man förr
tänka sig möjligheten, att sebrans ’ränder gå ur’, än att den
vuxna människan ändrar sin personlighet.» Med denna suck av
resignation slutar framställningen, och man kan säga, att satsen
hör till de få riktiga uttalandena i boken. Dock kunde man ha
önskat, att Watson haft någon aning om att orsaken till den
ringa utsikten till en omfattande personlighetsförändring ligger på
en annan punkt än i människans »lättja» och bristande »håg
för experiment». Men av en sådan aning finner man icke ett
spår, icke heller det ringaste tvivel på det egna systemets
förträfflighet och användbarhet för pedagogiska uppgifter.
Det är egentligen icke lätt att bedöma en sådan psykologi
som Watsons; ibland finner man den till den grad absurd, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
