Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Carl O. Koch. Svenskt-engelskt parlörlexikon av Morén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 i 6 anmälningar och recensioner
någon ’hans uppförande’ utan ’det olämpliga i hans uppförande’;
det heter ej ’förknappning’ utan ’avknappning’ m. fl. m. fl. Här
hade givetvis ett svenskt öra varit ett värdefullt komplement för
kontrollens skull.
Av stort värde är det, att uttalet av de engelska orden med- .
delats. En stor del av de personer, som använda parlör, äro
helt säkert ofta osäkra om det brukliga uttalet av de ord, de slå
upp, och ■ behöva mer än väl vägledning härvidlag.. Likaså är
det en förtjänst att en ganska utförlig lista med egennamn jämte
uttal meddelats, då ju de engelska egennamnen mer än några
andra gäcka alla försök att från stavningen sluta sig till uttalet.
(Så t. ex. är det tacknämligt att finna ett auktoritativt angivande
av namnet Fearensidel) Emellertid är det just uttalsbeteckningen,
som är den svagaste punkten i den lilla boken. Emedan
»fonetiska tecken ha en avskräckande inverkan på lekmannen», har
omarbetaren uppfunnit sitt eget system, som skall vara mindre
avskräckande. Han har emellertid ej tänkt på att de allra flesta
svenskar, som resa i England, under sin föregående skoltid längre
eller kortare tid måst använda sig av fonetisk transkription,
varför det ej bör vara alltför svårt att uppliva minnet därav, om det
hunnit förblekna. F. ö. har ju även i föreliggande bok en del
fonetiska tecken måst tillgripas, varför det ej förefaller, som om
en konsekvent fonetisk uttalsbeteckning hade krävt så mycket
större ansträngning av läsarna. Den använda uttalsbeteckningen
är dessutom i vissa avseenden ej lyckad. Varför t. ex. låter
förf. ett stumt r i skriften motsvaras av (r) i uttalsbeteckningen,
såsom i perch (p33rtj)? Varför betecknas långt <?-ljud med
dubbelskri vet (33), då det ju endast är fråga om ett ljud? Vad menas
med att på sid. 1 under uttalsbeteckningen ö (= fonet. A i one)
uppges vara »ett förlängt ljud mellan ä och ö? Varför användes
o som beteckning för det öppna «-ljudet (= fonet. o), men å
som beteckning för ett långt slutet ljud (= fonet. ou), då de
svenska bokstävernas ljudvärde snarare skulle motivera motsatt
beteckning? Varför ha ej samma tecken använts för de korta
och långa mellanljuden mellan caJ och alltså o och o (eller hellre:
å och ä) i stället för o och å? Angivandet av uttalet (huk’sli) för
Huxley är väl tryckfel för (hök’sli)? — De Allmänna
Uttalsreglerna ss. 797—812 förefalla tämligen överflödiga, ty en resenär
ger sig väl knappast tid att läsa igenom dessa regler, då uttalet
finnes angivet för varje särskilt ord; den som har tid att studera
uttalet teoretiskt, bör ju hellre läsa en fonetiskt korrekt framställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
