Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Anmälningar och recensioner - Carl O. Koch. Walter Raleigh. William Shakespeare. Nils Molin. K. A. Hagberg som översättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 1 o anmälningar och »recensioner
uppslag och synpunkter, men trots detta är Raleighs bok i sin
kloka måttfullhet alltjämt en av de tillförlitligaste vägvisarna vid
studiet av den store engelske dramatikern. Dess införlivande med
den svenska översättningslitteraturen bör därför hälsas med glädje.
För läroverksbiblioteken passar den utmärkt, i synnerhet numera
sedan de specialiserade linjerna ge mera utrymme åt fri läsning.
Själva försvenskningen, som är utförd av lektor R. Nöjd, synes
genomgående vara väl gjord.
Den senare och mindre omfattande delen av volymen
innehåller en ingående analys av Hagberg som översättare och utgör
tydligen en biprodukt av den varsamma revision, som bibliotekarien
Molin underkastat Hagbergs översättning av Shakespeares dramer.
Han gör däri till att börja med en jämförelse mellan Hagberg
och dem av hans svenska föregångare, som mer eller mindre
påverkat honom, framför allt Scheutz och Thomander. Den
förstnämndes betydelse är dock ej så stor. Hans språk var för
abstrakt och tillika för tungt; versbyggnaden är ofta klen och bär i
hög grad spår av den föregående alexandrin-retoriken. Särskilt
stora svårigheter beredde honom Shakespeares vitsar och ordlekar,
för vars återgivande hans fyndighet ej räckte till. Långt större
betydelse som vägrödjare har Thomander, vars översättning av fem
dramer Hagberg i stor utsträckning tillgodogjort sig. Thomander
är bäst i tragedien, där hans ofta praktfulla språk gör ett
mäktigt intryck; han rättar gärna felaktigheter hos Shakespeare i fråga
om klassiska detaljer och mildrar ofta alltför realistiska uttryck,
vilka därmed Hagberg ingalunda undviker. Thomanders prosa är
ej så lyckad, liksom ej heller verslyriken, vilken senare ju även
lyckats sämst för hans efterföljare. — Geijers översättning av
Macbeth och F. K. Dahlgrens av Romeo and Juliet ha även i viss
mån utnyttjats av Hagberg. Molin söker vidare fastslå den
se-nares förhållande till sin store tyske föregångare A. W. von
Schlegel, och han understryker särskilt hans opposition mot
romantikens Shakespeare-uppfattning. Hagberg är mera realistisk,
hans språk är fastare och sobrare, fastän han särskilt i de lyriska
partierna hämtat mycket från Schlegel.
Härifrån kommer Molin in på en analys av Hagbergs egen
stil och påpekar därvid först, att hans prosa ej står på samma
nivå som verstolkningen. Dock äro de burleska »lågscenerna»
genomgående bra; framför allt äro ordlekarna briljant återgivna,
ej sällan överträffar Hagberg originalet på grund av sin
fyndighet. Tolkningen av versen är givetvis hans förnämsta insats; han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
