Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Elias Wessén. Bernhard Risberg. Den svenska versens teori. Förra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
i 8 i
åsikten, att i vårt språk starktryck och stavelselängd följas åt och
att det härvid är trycket, som utlöser ljud- och stavelsekvantiteten.
Versen bygges sålunda närmast på den i talet efter meningens
fordringar varierande dynamiska betoningen (s. 159). Men trots
detta ifrågasätter han, att det kan vara kvantitetsväxlingen, som
vi egentligen uppfatta i versrytmen. Och han kommer till det
resultatet, att det »icke får anses oriktigt, om man — i likhet
med vad i äldre tid skedde — säger, att vår vers bygges på
växlingen mellan de — genom olika tryckgrader åstadkomna —
längre och kortare stavelserna och att häri ligger en avgjord likhet
mellan de klassiska språkens och vårt språks vers» (s. 163). Och
han formulerar förhållandet mellan antik och germansk versbyggnad
sålunda: »Ej blott de antika utan även de moderna germanska
språken och särskilt svenskan och norskan ha sin versrytm fotad på
stavelsekvantiteten i talsammanhanget, men på grund av
kvantitetens från de gamla språkens skiljaktiga ursprung, fördelning och
grader i dessa sistnämnda språk inträder den dynamiska
satsbetoningen som i regel understödjande och i några av dem stundom
även modifierande den kvantitativa versrytmen» (s. 169). Här
kan jag omöjligen följa författaren. Hans skäl är i främsta rummet,
att starkt tryck ensamt (utan förbindelse med längd) icke gör en
stavelse rytmiskt stark. Om jag uttalar en en (»ein Wacholder»)
med förra ordet kort men starkt framhävt eller imperativen men
med starkt subjektivt tryck på senare stavelsen, är det dock i
båda fallen blott den långa stavelsen, som är lämpad att
upp-stark taktdel i vers. Så vitt jag förstår, är det emellertid ej på
grund av sin längd, som den långa stavelsen i dessa exempel
måste uppfattas som rytmisk huvudstavelse, utan på grund av sin
traditionella betydelsefunktion. En tillfällig subjektiv aksentuering
förändrar härvidlag intet. På sin höjd skulle en vers vid sådan
läsning förefalla tillfälligt inkongruent, men också därmed skulle
vårt gehör lätteligen kunna försona sig. Vid stark framhävning
skulle väl sista stavelsen i enen kunna betydligt förlängas utan
att därigenom ordbilden skulle förvrängas eller stavelsernas
inbördes rytmiska värde skulle förändras. Detsamma gäller om
ordförbindelsen én en. Icke heller ockasionell längd gör sig
rytmiskt gällande utöver sitt normala värde. Ord sådana som
Hildings, fostrarns förändra icke sin karaktär av trokéer (spondéer),
även om vi avsiktligt förlänga slutstavelserna över det normala;
däremot rubbas ordbilderna liksom också stavelsernas metriska
värde, om vi lägga över trycket på slutstavelserna. Jag är fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
