Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 - Henrik Petrini: Om språkriktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SPRÅKRIKTIGHET
105
turfolk som nödgas dras med ett språk där skilnaden mellan tal
o skrift är så enorm som i svenskan. Den ger några lärda herrar
tillfälle att bygga luftslott i stilarter. Se där alt!
Kastar man en blick på den vittra prosans speciella ordförråd:
arla, bardalek, biltog, bloms t, jag er, gelike etc, så ser man att de
flästa orden är så föråldrade att den yngre generationen inte vet
vad de betyder, o de övriga värka för krystade för att kunna
användas annat än i spexpoesi. Dä som är föråldrat är ju mycket
fint i vår tid med dess antikvitetssvärmeri. Hr W. är också
mycket imponerad o säger: »De äro språkets prydnadsord»
(s. 87), liksom den avlagda verbalformen I jodens »företräder
en vida högre o ålderdomligare stilart» än den modärna
talspråksformen »vi gick» (s. 71), medan »ädla» adjektiv har formen ädle,
vise, då de enligt Tegnér »veta ej av något vardagslag» (s. 98).
Somliga ord är »färglösa» såsom häst, andra »lustbetonade»
såsom gångare, o dä är ordens »biföreställningar med tillhörande
känslo- och stämningsinnehåll» som gör dikten »skimrande i
önskedrömmarnas färgprakt» (s. 87). Däremot skyr dikten
»alltför moderna ord. Liksom spökande andeväsen fly de nutida
våningarnas tekniska fulländning, så flyr poesiens ande det moderna
livets, särskilt storstadslivets speciella ord med deras påträngande
associationshalt av nykter och närliggande vardag» (s. 93). »Ord
ur sagans och folkvisans särskilda språkskatt föra med sig
stämningar från en overklig och högst poetisk värld. Arla och sär la
ha en ädlare, skönare klang än tidigt och sent» (s. 89).
»Fackvetande stör i hög grad» (s. 93).
Som vi ser av dessa utdrag är dä ingen risk för att en normal
människa avsiktligt skriver »vitter prosa» när han ska göra ett
sakligt meddelande, då ju varje försök i den vägen måste
uppfattas som ren larvighet. För att undvika missförstånd kan ju
poeterna fortfarande hålla sej till sin särskilda form för poesi o
inte riskera att använda prosans stil. M. a. o. vad hr W. menar
med »stilbrott» på den kanten blir ingenting annat än larvighet,
o den förbjuder sej själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
