Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Edwin Björkman (E. B., Flanör)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-28-hans omdöme. Han läste samvetsgrant
igenom hvarenda rad, och skref sedan
utanpå rullen: “Bränn upp dem och
skrif nya, eller låt bli att skrifva.” Jag
hade ej mod att bränna upp dem, men
högre makter hjelpte mig mot min vilja.
En god vän tog den ödesdigra rullen
om händer för att söka pracka bort en
del af dess innehåll på någon tidning.
Kort derefter dog han. Huruvida mina
verser hade någon del i hans död, vet
jag ej, men jag vet att jag aldrig mera
såg en skymt af dem. Under mina två
sista kontorsår upptogs mitt sinne
hufvudsakligast af två idéer: teatern och
bildandet af en kontorist-förening. Må
det sägas till min heder, att jag ej bytte
om yrke förrän jag satt den sistnämda
af dessa idéer i verkställighet. Sveriges
Kontoristförening var ett fullbordadt
faktum förrän jag från min pulpet klättrade
upp på de bräder, som föreställa verlden.
Min håg för teatern väcktes genom en
serie lektioner i deklamation, meddelade
mig af fru Louise Fahlman, en af de
mest begåfvade svenska skådespelerskor.
Hon framkastade vid något tillfälle ett
yttrande om att jag syntes ha
naturliga anlag för teatern. Detta yttrande
slog genast rötter, emedan min högsta
traktan då var att komma bort från
köpmansbanan. Mina ansträngningar för att
vinna inträde vid teatern kröntes nästan
omedelbart med framgång. Just den
sommaren, 1888, låg August Lindberg i
Stockholm, för att bilda ett nytt resande
sällskap. Efter att tre gånger ha fått
passera genom en skärseld af pröfningar,
uppnådde jag den himmel, som för mig
representerades af ett engagemang.
Slägt och vänner sjöngo den mest
afskräckande ugglesång, när mitt
oväntade steg blef bekant. Sjelf trodde jag
mig ha kommit i besittning af all
verldens ära och härlighet. Tre års
erfarenhet vid teatern lärde mig många goda
ting, bl. a. att jag hade en lång och
besvärlig väg framför mig, och att målet
var allt utom säkert. Och ändå hade
jag mindre att klaga öfver än de flesta
andra. Två år tillhörde jag August
Lindbergs sällskap. Det tredje året
lyckades det mig att få anställning vid Kgl.
Dramatiska teatern. Jag var ständigt
använd, ehuru de flesta af mina roller
voro af ett ganska blygsamt slag.
Tanken på att resa till Amerika hade först
väckts hos mig, när jag blott var en
sjutton års pojke, vid hvilken tid jag
kom att brefvexla med några i detta
landet bosatta slägtingar. Denna tanke
fick förnyad näring genom mitt
umgänge med Fredrik Hedlund, en
talangfull ung skådespelare, som vistats nära
sju år i Amerika. Jag insåg emellertid,
att vare sig jag reste hit som
skådespelare eller som bokhållare, så voro mina
utsigter till framgång klena. Det var
då jag kom på den tanken att bli
tidningsman. Redan förut hade jag
skrifvit några i Dagens Nyheter intagna och
ganska väl mottagna skizzer. Sommaren
1891 fick jag anställning vid den ansedda
hufvudstadstidningen Aftonbladet. På
hösten nämda år afreste jag öfver
Köpenhamn till Amerika och landade i
New York den 5 oktober 1891. Efter
ett par veckors vistelse i New York
fortsatte jag min resa till Chicago, hvarest
jag kort efter min ankomst fick
anställning vid Svenska Amerikanaren. I
denna tidnings utgifvare, herr F. A.
Lindstrand, fann jag en af de humanaste och
vänligaste arbetsgifvare, som en man
gerna kunde önska sig. Egentligen var
jag anställd vid hans tidning som
lokalredaktör, men mitt bästa och käraste
arbete nedlade jag på en serie af
originalskizzer, hvilka inflöto i tidningen
under det gemensamma namnet
“Teckningar i sanden.” För mig var
tillfället till dylikt arbete ovärderligt genom
den ökade ledighet och rundning som
det gaf åt min stil. Under denna tid
lärde jag känna min tillkommande
hustru, miss Rosa Ödquist. Och när jag
om sommaren 1892 blef erbjuden platsen
som redaktör för den i St Paul utgifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
