Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Edwin Björkman (E. B., Flanör)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-29-tidningen Minnesota-Posten, var ett utaf
mina första bestyr att förlofva mig med
henne. Jag flyttade till St Paul i juni
1892 och gifte mig två månader senare.
Ett och ett halft år af otillfredsställande
arbete, ekonomiska missräkningar och
växande missnöje med min ställning
följde. Jag blef under denna tid allt
mera öfvertygad om att arbetet vid den
svensk-amerikanska pressen är och blir
lönlöst för en man, som vill framåt.
Min blick var hela denna tid riktad mot
den amerikanska pressen, men jag hade
hvarken mod eller makt att följa min
böjelse, och troligen hade jag förblifvit
stampande på samma ställe, om ej högre
makter på nytt ingripit och tvingat mig
att våga, hvad jag under andra
omständigheter ej skulle ha vågat mig på.
Efter många vacklande öden blef
Minnesota-Posten såld under omständigheter
som gjorde det omöjligt för mig att
kvarstanna vid densamma. Några
månader egnade jag min penna åt Freja
en månadsskrift, som hade en god
framtid för sig, men dock vandrade
samma väg som så många andra
svenskamerikanska företag af samma sort. Och
så fann jag mig på bar backe, utan
arbete, utan besparingar, men ej fri från
skulder. Af alla år jag hittills
upplefvat var 1894 det värsta. Efter att ha
flyttat öfver till Minneapolis, tillbragte
jag sommaren med att söka min utkomst
som lifförsäkringsagent. Utkomsten var
mer än klen, och till slut gaf jag
alldeles upp ett försök, som jag längesedan
funnit vara lönlöst. Hösten fann mig i
värre klämma än någonsin. Vid ett
tillfälle anhöll jag om plats som “clerk”
i ett stort “department store,” med
förhoppning om att få en lön af sju eller
åtta dollars i veckan. Men i trots af
rekommendationer lyckades detta mig
ej. Då syntes detta misslyckande mig
särdeles bittert. Nu är jag benägen att
tro, det jag misslyckades, emedan något
annat, bättre väntade mig. När nöden
var som störst, när framtiden låg för
mig som en kolsvart, stormfylld
molnvägg, då kom hjelpen. En god vän
rådde mig att försöka, om jag ej kunde
få skrifva en skandinavisk afdelning för
någon amerikansk dagtidning. Min
invändning mot förslaget var, att jag aldrig
förr skrifvit engelska, om man
undantager två eller tre korta affärsbref. Han
svarade helt lugnt, att då var det så
mycket större skäl att jag började göra
det med ens. “Gå hem och skrif något
som visar hvad du duger till,” sade han
och körde ut mig ur sin atelier det
var nämligen en ung målare. Jag
ansåg det inte vara skäl att misstro mig
sjelf, när andra visade benägenhet att
tro på mig. Följaktligen satte jag mig
ned att skrifva mina första engelska
artiklar, hvilka samtliga sedermera blifvit
tryckta — men då hade jag redan
upphört att förvåna mig öfver någonting.
Med mina artiklar i handen blef jag
sedermera introducerad till Col. W. E.
Haskell, egare och ledare af
morgontidningen Minneapolis Times. I nov. 1894
fick jag af honom i uppdrag att skrifva
tre spalter skandinaviska nyheter hvarje
vecka. I jan. 1895 erhöll jag fast
anställning som reporter vid hans tidning,
och på våren samma år blef jag dess
musikkritiker. Oberäknadt mitt
rutinarbete som reporter har jag skrifvit en
massa skizzer, recensioner och så kallade
“feature articles” för Times. Mitt mest
betydande arbete hittills har varit en
historik öfver Minneapolis nya rådhus
upp till dagen för dess öppnande, ett
arbete som jemte illustrationer fyllde sju
tidningssidor. Genom en slump
inkastad på musikkritikens bana, har detta
arbete sedan blifvit mig kärare än något
annat, och när jag bygger luftslott, så
äro de alltid förlagda till någon
gräsklädd, blomstersmyckad plan med fri
utsigt öfver denna väg. Emellertid
dröjer det nog länge innan mitt upplag
af dylika luftiga byggnader tager fast
form och blir verklighet. Sker det
någonsin så skall jag vara nöjd. Det enda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
