Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Peter Johnson (P. J.) - Robert Johnson (Pepin Telefonson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-16-ej, men gissar att det var dels för mitt
okonstlade sätt, i motsats till den
snobbaktighet, som visades af unga män i
allmänhet, liksom nu, dels på grund deraf
att jag på egen hand inhemtat en del
kunskaper, som “noblessen” på landet ej
ens hade en aning om.” Efter att ha
varit sysselsatt dels med jordbruk, dels med
timmermansyrket reste J. 1864 till
Amerika, der han efter någon tids vistelse i
Clinton, Ia., flyttade till Chicago. Han
har vistats der alltsedan, först anställd i
Io år å jernvägsverkstäder, senare som
typograf. Sommaren 1875 besökte han
Sverige, der det föreföll honom, som om
civilisationen försämrat slägtet. Han
fann tillgjordhet i st. f. den forna
rättrådigheten; fann, att man lyste med lånta
fjädrar. Vid krisen 1886 gick också
anmärker han — hela den “bondadel” i
putten, som vräkt sig bland grefvar och
baroner. I juni 1896 flyttade J. åter till
Sverige. Johnson var under flera år
korrespondent till flera framstående tidningar
i Sverige och uppträdde särskildt med
kraft och ifver mot det då mer än nu
rådande emigrantskojet såväl som mot
annan humbug. Han var medarbetare i
den under år 1871 af Kjellberg utgifna
tidningen Justitia, under några månader
1875 i Östgöten i Linköping samt från
aug. 1875 till maj 1876 i Nya Sv. Amer. i
Chicago. Anonymt och under olika
märken har han lemnat bidrag till svenska
tidningar i Chicago. Till Öresundsposten
och Östgöten har han äfven de senare
åren, ehuru ej så regelbundet som förr,
skrifvit bref, i hvilka han städse på ett
lika opartiskt som undervisande och
intresseväckande sätt skildrat amerikanska
förhållanden och tilldragelser. I sin
ungdom skref J. ofta vers. I Amerika
har han sällan haft tid eller lust dertill,
men att han ej heller är oäfven som poet,
visar följande lilla stycke, som han 1882
skref
VID EN GAMMAL UNGKARLS DÖD.
Från gamla fosterbygden kom ett bud
Ett dystert bud-med posten häromdagen.
I fantasien hör jag klockors ljud;
Jag ser en gammal vän i dödens
skrud-Nu stel och kall, af lie-mannen slagen.
Jag kände dig allt från min barndoms
dar;
Och fast du re’n då hunnit middagshöjden
Sågs du rätt ofta bland oss unga kvar,
Och när vi gladdes alla och en hvar,
Då log du godt och deltog uti fröjden.
En främling var du för all lyx och flärd;
Men bland okonstladt folk med enkla
seder,
Der trifdves du, som om vid egen härd,
Och derför egnar jag min ringa gärd
Åt mannen utaf gammal tro och heder.
Visst var din hydda nu af åren böjd
Och helsan under sista tiden bruten;
Till lynnet syntes du dock frisk och nöjd,
Och ostörd njöt du hemmets stilla fröjd
Ditt hela lif — allt intill dödsminuten.
Ej höres tröstlös klagan kring din bår,
Ej barn och maka snyfta vid din kista;
Men syskon, vänner fälla sakna’ns tår,
Och i högtidlig tystnad tåget går,
Som följer dig till hvilorummet sista.
Från “nya verlden,” till din slutna graf,
På aftonkvisten mina tankar ila.
Jag tänker på det löfte Skriften gaf:
Att när den re redlige lagt agt ned sin staf,
Skall han med ro uti sin kammar hvila.
ROBERT JOHNSON (Pepin
Telefonson), poet. Född i Trelleborg den 8 mars
1862. Genomgick sex klasser i Lunds
elementarskola. Började redan vid 14
års ålder lemna bidrag till tidningen i
Trelleborg. Reste 1881 till Amerika, der
han efter någon tid fick anställning som
expeditör vid Sv. Amer. 1884 begick han
under en resa för tidningen sjelfmord i
Clinton, Ia. I Sv. Amer. skref han ett
eller annat poem, som röjde goda anlag.
Mycket naturtroget och delvis
humoristiskt skildrade han bl. a. en gång på vers
en s. k. “meeting” i en missionslokal i
Chicago. Inlednings-strofen lydde:
Troende skaror sig re’n hunnit samla;
Mången, som eljest för dröjsmål man
dömt,
Skådar man här ibland unga och gamla.
Spenbarnet ej ens man hemma förglömt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
