Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Ernst Teofil Skarstedt (E. Sdt, Allvar, Liber)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
157
Af lifvande mod och helsa
Och svallande ungdomskraft.
Men ögonen lyste milda,
Och tanken var skarp och klar,
Och härligt om andens seger
Ett vittne så skönt den bar.
Af oviss och ängslig tvekan
Ej röjdes det minsta spår.
Han gick mot ett okändt öde
Så glad, som till fest man går.
Ja, okändt för mig och många,
För honom det kändt dock är:
Han talar om himlens fröjder,
Som vore han redan der.
På vinkande, höga målet
Höll blicken han stadigt spänd;
Och talet, det kom från hjertat,
Der kärlekens eld var tänd.
Så härlig, så ljuf var lönen,
Som tron honom redan gaf:
Han såg för sig himlen öppen,
Ej endast den mörka graf.
Fast jag hade lifvet för mig
Och han blott den bleka död,
Hur arm var jag i min helsa,
Hur rik var han i sin nöd!
Men så genom menskohjertan
Går flägten af ödets vind:
Der en kan i klarhet skåda,
En annan står hjelplöst blind.
Väl månde man dystert spörja,
Hvi sådan är lifvets lag,
Att en skall i mörker famla
Och en se i natten dag;
Att en skall i lönlöst grubbel
Förnöta en dyrbar tid,
Då en har i tro och kärlek
Med himmel och jord fått frid.
Dock, broder, jag väl dig unnar
Den sällhet och frid du nått.
Jag glädes, att lifvets gåta
Du bättre än jag förstått.
Jag glädes, att du får undgå
Hvar boja så svår och tung,
Som kanske dig lifvet bjöde,
Om ej du fick dö som ung.
Men bittert var städs’ att skiljas
Det vet jag af gammalt re’n
Från den, som blef ryckt från jorden,
När solen som klarast sken.
Och vi utaf dig ju väntat
Ännu månget fagert rön
Från musernas trolska hemvist,
Annu mången blomma skön.
Haf tack dock för hvad du gifvit
Af värmande poesi!
Ditt rika, ditt ädla hjerta,
Ditt snille vi se deri.
Tack hjertligt för trogen vänskap,
För manande, milda ord!
Ditt minne skall kraftigt lefva,
Långt se’n du är lagd i jord.
Och tag nu till sist min helsning!
Jag vet, att du mig förstår.
Den kommer ifrån mitt hjerta,
Och säkert till ditt den går;
Du ler at din sjukdoms vånda
Och grafkylans anatem;
Ditt lif har i diktning flyktat,
Din död blir ett skönt poem.
SẢNG PÅ “VÅRA FÖRFÄDERS DAG.”
Ljud frisk och kraftig nu, vår röst,
Likt trastens klara slag!
Sjung glädje in i kvalda bröst,
Sjung vårens fröjd i lifvets höst!
Låt sången bära helsans drag
På våra fäders dag!
Ej sjunga vi om vikingstrid
Och gagnlös bardalek.
Vi bättre minnen dväljas vid:
Den gamle nordbons trägna id;
Hans kraft, så seg som skogens ek;
Hans tro, som aldrig svek.
Lägg bort allt skryt om död och blod
Och krigarärans glans!
Men kvinnodygd och mannamod
Och hvarje känsla mild och god,
Som genom arf från fädren vans, -
Gif det din hyllnings krans!
Den arfvedelen prisas än,
Se’n många sekler flytt.
O broder, syster, vårda den;
Dess oskattbara värde känn!
Byt ej allt gammalt ut mot nytt,
Fast andra tider grytt!
Så lefve våra fäders dag
Och våra fäders jord!
Vårt hjertas varma hyllning tag;
Lef skönt i hägn af rätt och lag,
rätt och lag,
Du ärorika, höga nord
Med berg och sjö och fjord!
Och dig, vårt nya fosterland,
Som gjort vår lefnad säll;
Som tog oss mot med gästfri hand
Och redde oss från strand till strand
Mångtusen fria, trefna tjäll, -
Hell dig, Columbia, hell!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
