Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- —
SOPHIE SONN1CHSEN, f.
Ringströ-mer (S. S.), poet. Född i Stockholm
1846. Tillbragte största delen af sin
barndom hos sina morföräldrar pà det
natursköna Sätra i Södermanland. Tio nr
gammal återkom hon till Stockholm för
att gå i skola. Blef vid sexton års ålder
guvernant för mindre barn och kom så i
tillfälle att vistas inom några af Sveriges
mest ansedda familjer, dels i Södertelges
vackra nejd, dels pà det ståtliga Tyresö
nära Stockholm. Om sina senare öden
berättar hon sjelf: "Genom
kärleksgudens bemedling förde mig mitt öde år
1870 till Amerika. Hade jag förstått
orden : "När skalkar locka, följ icke," hade
väl detta aldrig händt; men det hände,
och pà så sätt kom jag till Boston, der jag
kvarblef omkring tre àr. Genom danska
vänner, som jag vunnit, kom jag så att
fara till San Francisco, och här har jag
varit allt sedan och sträfvat arbetsamt och
hårdt i kampen for tillvaron. En ocli
annan gång pà mellanstunder skref jag
vers, som jag lade i byrålådan. Sedan
mitt giftermål har jag i mitt glada ocli
lyckliga hem hnft mer lust dertill än
fordom, och derigenom liar de senare åren
mången bit förirrat sig till Vestkustens
spalter." Mrs Sonnicbsen har skrifvit
rätt mycken poesi, utan undantag
kännetecknad af en värme i innehållet och en
ledighet i formen, som skänka henne en
plats i främsta ledet af våra vittra damer.
Hon behandlar synbarligen helst
allvarliga ämnen. Hon har besjungit
bartn-hertigheten, lifvet, döden, kärleken,
sorgen ocli andra höga ämnen och städse
lagt i dagen en skarp och sund
uppfattning af lifvets frågor. Hennes poem
"Barmhertighet" täflar med Sven Jansons
berömda "Gif din skärf ocli tig I" Lika
varmt som han tager hon till orda för
armodets barn, påpekande att mången
kanske af stolthet försummat att hålla sig
framme, när lyckan utdelat sina håfvor.
Ja, tillägger hon,
Och mången har visst felat mer än detta,
För mycket tjustskanske af glasens klang;
Och mången kanske glömt att snarall
sätta,
Der mer än val han visste haren sprang.
Men derför må lian ej i nöd försmäkta
Och på sill dödsbädd än med armod fäkta.
Bigotteriet, som fördömer hvarje utbrott
af glädje och stänger himlens port för en
hvar, som ej trångbröstadt förnekar sig
och andra all lifvets njutning, kunde
aldrig få ett bättre "svar pà tal," än det
mrs S. vid ett tillfälle "på förekommen
anledning" gaf i ett kväde:
Så, tnan kan ej till himlen gà,
Om man en stund i "Frejas" salar njuter?
Mail måste utanföre stå.
När Petrus vredgad himlens portar sluter.
Jag i min enfald hade tänkt
Man lifvets allvar kan med glädje blanda;
Att himlen sjelf åt jorden skänkt
Behagets, glädjens, löjets sköna anda.
Jag trodde ej, att synd det var
Pokalen glad ibland de glada tömma,
Att njuta glädjens korta da’r,
När vi ej pligter, rätt och sanning
glömma ;
Men nästans fel liksom ett fynd
Att hålla fram, hans namn till melin och
skada,
Vet, trodde jag, var större synd,
la, vida större än att vara glada.
Båd’ man och kvinna kunna stå
En dag — det är min tro — med öppen
panna
Vid Petri stol och iuom gå,
Om de ej värre gjort än varit sanna.
Hur många ha icke brytt hjernan med
grubblande öfver, hvad lifvet ärochhvad
som kommer efter, utan att derför ha
utrönt mer, än hvad de visste förut: att
"lifvet bor i minsta ax, som böjes; i
minsta mask, i minsta kolibri ; i hvaije suck,
som emot himlen höjes; i blommans doft,
musikens harmoni; i ögats eld, i
kärlekens berusning, i kvalens tagg, hvart
pulsslag i vårt bröst; i drufvans glöd, i
skogens stilla susning ; i lärkans drill, i
näktergalens röst;" o. s. v., samt att det
är kärt for alla—"kärt än för trälen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
