Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Ninian Wærner (Ninian, N-n, Värnor, Agda Björk, Öfverste Jakobson, C. A. Tolléen, Zacharias Morgontupp)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
188-sig i Wærners pennalster. Gustaf
Gullberg kallar honom “en begåfvad man
med en rik fond af verklig kvickhet och
äkta humor, den svensk-amerikanska
pressens Sigurd, ofta lika kvick som sin
småländske kollega.” Theodore Hessel
afgaf (i Sv. Veckobladet sept. 1891) sitt
omdöme i följande ordalag: “Lika så
styf som han är, lika mångsidig är han.
Den ena veckan knäpper han så vekt
som Stagnelius på sin luta, och den
derpå följande leker han lika fritt som en
Braun eller en Sehlstedt. Gäller det
återigen den obundna formen, så finner man
hans “Pennstreck” beröra lifvets
verklighetsbilder, understundom så
tilltalande, att saltvattnet vill sippra fram i
ögonvrárna, medan vid andra tillfällen
läsarens fysionomi förvrides till det
bredaste bondgrin öfver de bisarra
situationer, som han beskrifver.” Gudmund
Åkermark, som gjort skarpa
anmärkningar mot ett och annat af Wærners
pennalster, som synts honom för lättsinnigt,
egnar honom likväl (i Nya Verlden, dec.
1893) erkännande såsom “Amerikas
störste svenske humorist” och kallar
honom “den mångsidigt begåfvade skalden
och författaren.” Sv. Kuriren benämde
honom “den ende svenske skalden i
Amerika,” och Georg Wermelin i Sv.
Korresp. skref i en notis med anledning
af Wærners afflyttning till Sverige:
“Ninian har under sin vistelse i
Amerika blifvit den utan gensägelse
populäraste af sv.-amerikanska tidningsmän.
I originalitet torde han stå oupphunnen
af någon svensk skribent. Det finnes
ingenting “lånadt” hos Ninian.
“Fotspåren af hans hand” äro omisskänneliga,
äfven der han försöker dölja sig bak
olika signaturer. Deri ligger just hans
styrka, och en afundsvärd styrka är det.
Såsom poet är han primus inter pares.
I Sverige kommer han otvifvelaktigt att
göra ännu bättre lycka än här, ty der
erkännes den verkliga förtjensten — här
är afundsjukan för stor.” Emellertid
var det endast två literatörer här i
landet, som sökte förringa Wærners
förtjenster, nämligen O. A. Linder och
Bonggren. Den förre påstod i sina “sv.-am.
pseudonymer,” att Wærners allvarliga
poem “förråda en beklaglig fattigdom på
sanning, på tanke, men äro rika på
granna fraser och känslopjunk;” att hans
skriftställarskap “icke besitter egna
drag,” att hans “diktning är utan spår
af individuel uppfattning,” ett “blott
och bart jongleri med fraser från den
poetiska terminologiens rustkammare,”
O. S. V. Han medgifver dock, att W.
“såsom humorist torde få tillerkännas
rum i främsta ledet bland sv. am.
skribenter,” tilläggande att hans humor “icke
är kvick, men verkar genom sitt
burleska element.” Bonggren har för det
mesta nöjt sig med att visa sitt
ogillande genom gliringar och pikar mot W.,
instuckna här och der i notiser,
uppsatser och verser. I sin recension af W-s
bok “I höst- och vinterkväll” kritiserar
han ett par fullkomligt riktiga uttryck
samt påstår, att W. “icke uttryckt
några egna tankar eller känslor,” men att
han är “mest originel som galghumorist.”
I ett enskildt bref skrifver B. om
Wærner: “Han har skrifvit åtskilligt
alldeles präktigt, men mer, som är
efterklang och strunt.” Hvad Bonggren
beträffar, var han till en början lika afvogt
stämd mot Elmblads diktning, men slog
senare helt och hållet om, så att han i
ett omnämnande af boken
“Svensk-amerikanska poeter” sade sig mest
öfverensstämma med dess utgifvare i dennes
omdöme om E., hvilket är detsamma
som det i denna bok förekommande.
Möjligen kan han ju med tiden äfven
ändra tanke vis-a-vis Wærner, ho vet?
Hvad som antagligen mest gifvit
anledning till de ogynsamma omdömena är
Wærners benägenhet att i sin allvarliga
poesi anslå en vemodsfull ton och
besjunga smärtsamma minnen, saknadens
plåga, den otillfredsställda längtans kval,
barndomshemmets fröjder m. m. i den
här stilen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
