Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Inspektoren hade en gammal livkusk, som hette Jon.
Eftersom han inte var av kunglig börd, hade han med all
säkerhet också ett efternamn, men det användes aldrig.
Jon var sned och vind som en stormvriden martall i
yttersta havsbandet och någon skönhet hade han nog inte haft
att skryta med ens i sin ungdoms framfarna dagar. Men
gift var han likaväl. Hustrun var säkert mer än tjugo år
yngre än maken. Barn hade paret också — ja malicen
påstod ju förstås att det bara var fruns — men folk pratar
så mycket. —
I stallet fanns ett par åldriga vagnshästar, kallade
Lotta och Lisa. Det var inga vanliga ök, utan ”sjöhästar”,
förklarade Jon när det blev tal om dem. Han hade
handskats med dem allt sedan de voro ungston och dresserat dem
efter ett visst, säreget system. Så till exempel ptroade han
aldrig åt dem, när det gällde att stanna eller minska
hastigheten — han bara stramade tömmarna och
kommenderade ”stopp” eller ”halv maskin”. Varpå de gamla
hästfröknarna omedelbart saktade ner sitt under inga
omständigheter halsbrytande lopp. Att höger och vänster i
gubbens samspråk med hästarna var ersatt med styrbord och
babord hörde förstås till.
När inspektoren fick lust att företaga sin dagliga lilla
åktur, skickade han bud efter Jon, som då fortast möjligt
iförde sig sitt av ålder och flitig användning blanknötfa.
livré, körde fram till stora trappan och hjälpte sin
husbonde ombord. :
Så slog han tre svepande klatschar i luften med sin
långsnärtade piska som avgångssignal och kommenderade
”framåt sakta”, varpå ekipaget startade.
Tömmarna voro mest för syns skull, i varje fall
behövdes de inte för styrningen. Nedkommen till gatan röt
Jon ”styrbord!” Åket svängde genast i önskad riktning:
Väl ute i trafikstråket kom ordern: ”Full fart”, som hade
till följd att de välfödda gamla hästarna satte i med en
stadig, skumpande lunk. Borta vid gästgivargården, där
sidogator mötte, blev det ”halv maskin” igen och när dros-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
