2一 ga äfventyrare anse för en heder alt berömmás för, Hon vägrade och utbad sig att få ostörd fortsätta sin vandring. Detta tycktes dock den unge herrn ingalunda villja tilläta. Han ställde sig i vägen för henne och bedyrade enträget och haltfskrattande, att han aldrig skulle tilläta en så vəcker dam att ensam promenera hem, särdeles då det redan började blifvá skumt. Den förlägna Fru Landeborg råkade i den lifligaste ångest, Hon sade att hon bodde så längt bort på söder, att hon icke vägade besvära bonom med att göra henne sällskap gch sökte att med den största försigtighet undandragasig hans complimenter. Men hennes förvirring ökades, då de öfriga herrarna äfven valkades ochhon hörde deras tal, "Det är, tag mig fan, en flicka från Baletten! Det kan man se på hennes ypperliga vext,"— "En satans vacker bytinge är hon!" "Hon ar gentil, så förbannadt också."