4一 dast hette tacksamhet, men i sjelfva verket voro ännu lifligare, Löjtnanten sökte att med all upptänklig artighet besvara hennes tacksägelser, och fölhde henne ända hem, Med uttryck af en blyg förvirring, frägade hon om han icke ville följa henne upp till hennes rum. Det var redan om aftonen, så att hon åt grade sin bjudning samma stund hon framföi t den. Men Löjtnanten skyndade att hjelpa henne ur vagnen och ledde henne uppfür trappan, Den sluga Annett mötte sin fiu mcd Jjus, och bief icke litet förundrad alt finna henne å!följd af en Officer. Snart var förmaket eclaireradt, och Annett i fnllt bestyr med soupén, under det herrskapetganska lifligt converserade'med hvarandra. Det föreföll den raddade, som hon sjelf kallade sig, så obeskrifligt angenämt att få i sitt hus emotlaga sin räddäre, ehuru hou tillika kände en viss oro att befinna sig till-