Vid dessa ord slog den hemska vålnaden sin magra häst, och red, skramlande med knotorna, rundtomkring bordet, Då satte den andra gästen ur de dödas rike gjallarhornet för sin mun och begynte bläsa ett lugnande och till fredlighet mamande stycke. Det var en aria, så prydd med foriturer, alt ingen kunde fatta en enda hel ton af densamma, Ingen kunde kalla det för rent spel, men ändå lyssnade man derpå, Herrn i professorsuniformen var på en gång i rörelse och vinkade med båda händer den spelande vålnaden till sig, Denne stoppade verkligen sin pipa i säcken och salte sig vid professorns bord, der han dock genom ett lika förundransvärdt underverk, som hans ankomst, antog gestalten af em kyckling, hvilken herr professorn skyndsamt plockade, stekte vid lägan af lampan och inom några ögonblick förtärde, De öfriga herrarna, förbluffade häröfver, kunde dock