79 synen af hufvudstadens drägg af båda slagen, sprättar och tiggare, så äro de åtminstone, kanhända af en omedveten kánsla af ställets helighet, mindre oförskämda. Strömmen brusar så högtidligt och dånet på bron deråfvanföre är också på sitt sätt behagligt emedan man befinner sig i säkerhet för dess olägenheter. Låt oss sitta ner här på bänken, med utsigten af operahuset midt emot oss. —— Ja så, förlåt, jag hade så när glömt min historia. Den vackra Amalia? Ja, hon har haft sina öden, ehuru de icke just äro så ovanliga i Stockholm. Hon vexte upp i pension tills hon blef femton år, — jag tror jag nämnde det. Hon blef så vacker att hennes förmyndare icke hade hjerta att öfvergifva henne, utan beslöt att gifta sig med henne, då han skulle taga henne ur pensionen. Den stackars flickan höll mycket af sin förmyndare, men