102 1 1 Nar. "Nå det må jag säga," sade han: Mamsell Amalia sjelf "Jag harlingen ro, sedan HerrSummerén blef sjuk," sade den sluga flickan enligt sina instruktioner. "Jag bad derföre Ma Bonne att fà gå hit och helsa pà, och se efter hur herr förmyndaren befinner sig." "Nå det var hra beskedligt! Sitt ned här nu, så få vi språkas vid litet, Madam sätt fram en stol vid sängen! Den unga flickan satte sig, roduande och orolig, som om hon skolat undergå en e xamen. Men den sjuke talte så väuligtoch smekande, och emellanåt så ängsligt, liksom nügot förfärligt legat honom på hjertat. Amalia, som var rädd för den fula gubben, satt som på nålar. Hon måste flytta sig ännu närmare honom, emedan hans röst blef allt mattare. Slutligen tog han hennes hand, och höll denmedan han frågada efter huru hon fann sig hos Ma Bonne,