Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte akten. 209
nu, kära vänner, tala vi ett ord
om denna dödes vandring på vår jord.
Ej rikedom och ej förstånd han hade,
omanlig var hans hållning, talet slappt.
Sin mening vekt och ovisst fram han lade,
och herre i sitt hus det var han knappt.
I kyrkan såg han kring lik den som beder
om lov att såsom andra sitta neder.
Som yngling kom han hit en vacker dag
från Gudbrandsdal’n, det minns båd ni och jag,
och till sin sista dag, det minns vi även,
i fickan höll han jämt den högra näven.
Det var det egna, just det där med handen,
och så det blyga i hans sätt och skick,
som fäste mannens bild, så att man kan den
helt tydligt se, som än han bland oss gick.
Men trots hans steg vi föga kunde följa
och trots hans främlingskap, så vet vi visst
den hemlighet så väl han sökte dölja:
hans högra hand ett finger hade miist.
För många Herrans år sen, låt mig se,
det var i Lund, och mönstring var på färde
i krigets tid, då landet oss begärde,
då inför alla stod dess väl och ve.
Jag var tillstäds; där satt bakom ett bord
kapten och länsman jämte två sergeanter
och pojk på pojk blev mätt på alla kanter
och till soldat i hastig vändning gjord.
Full stugan var och ungdom utav samma
soldatskrot hördes utanföre glamma.
Då ropades ett namn, en ny kom fram,
en som var blek som snön på jökelns kam;
han roptes närmare, han nådde bordet,
hans högra hand var insvept i en klut,
14—270945. Ibsen, Per Gynt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
