Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
Per Gynt.
han klämde, sväljde, snappa’ efter ordet,
kapten befallde honom sjunga ut.
Då vart han röd, och så brast tungans band:
det blev ett hastigt maummel om en skära
som slant och som i vådahugg så nära,
då tummen strök, fått med hans hela hand.
I stugan blev det tyst i samma stund,
man bytte blickar och man drog på mun,
man pojken stenade med ögonkast,
han såg ej haglen, kände dem dock vasst.
Då stod kaptenen upp, den gamle, grå,
och spotta’, pekade och sade: gå!
Och pojken gick, man vek åt bägge sidor,
så att i mitten blev en gatloppsgång,
han kom till dörr’n, där gav han sig på språng,
upp bar det genom lunder, över lider,
i stup där häll är staplad över hällarna,
han hade hem däruppe högt bland fjällarna.
Ett halvår efter var det hit han kom
med mor och nyfött barn och fästekvinna.
Arrende lyckades han snarligt finna,
där ödemarken gränsar upp mot Lom.
Han gifte sig i hast, han byggde hus
och bröt sig mark i fjällmons hårda grus.
Han kom i farten, mången åkerfläck
snart böljade däruppe, gul och käck.
Vid kyrkan jämt han gömde handen skyggt,
men hemma tror jag nog hans fingrar nio
fick träla fullt så hårt som andras tio. —
En vår rev älven bort den gård han byggt.
De slapp ifrån med livet: svång och svulten
begynte han på nytt sitt verk med makt.
Till hösten ren steg röken över hulten
ifrån ett hus i bättre skydd förlagt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
