Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Per Gynt.
I San Francisco jag grov efter gull
och staden var av gycklare full.
Den ene spelte harpa med tänderna,
den andre flög kring i spansk halling på händerna,
en tredje skrev vers, men hans huvudskål
genomborrades med en nål.
En kväll till gycklarmarknan kom fan
för att pröva sin framgång och lycka i stan.
Hans fack var det: på bestickande vis
grymta liksom en verklig gris.
Hans personlighet drog, fast han inte var känd,
huset var fullt, och förväntan var spänd.
Han steg fram, och hans mantel i veck sig lade,
man muss sich drapieren, som tysken sade.
Men under — och det kunde ingen väl drömma —
hade han lyckats en griskulting gömma.
Och så begynte då prestationen:
hin håle nöp och nasse gav tonen;
det hela hölls som en fantasi
över svintillvaron, bunden och fri.
Till slut ett tjut som vid slaktarns stick
och konstnärn bugade hövligt och gick.
Innehållet dryftades sen och bedömdes,
minspelet klandrades än, än berömdes.
En del fann röstens uttryck för tunt,
andra fann dödskampen konstigt återgiven.
Men i ett var de ense laget runt:
själva grymtningen, den var ytterst överdriven.
Se det fick hin håle, den dumma fan,
för han räknade fel på publiken i stan.
(Han hälsar och går. Det faller en osäker stillhet över mängden.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
