Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ikke alls omnämner det denlala r, men deremot säger, efter att
hava redogjort för r uvulare: «If the tongue is more raised
and the vibration indistinct or very slight, the result is the
English r, in more, poor, while a still greater elevation of the
tongue produces the r as heard after palatal vowels, as hear,
mere, fire. These trills are so vocal that they form distinct
syllables (!), as surf, serf, fur, fir, virtue, honour, and
are with difficulty separable from the vowels. Hence, when a
guttural vowel precedes, the effect of the r is scarcely audible.
Thus laud, lord, father, farther, are scarcely distinguishable.»
En sammanjämkning eller, måhända rättare, ett
sammanslående av Brückes och Ellis’ åsigter, torde giva oss det
resultat, som kommer sanna förhållandet närmast. Det väsentliga för
r-ljuden är att vara dallerljud; men de dallrande (vibrerande)
organerna kunna vara antingen tungspetsen, eller sjelva
tungkroppen, eller tungspenen (uvula), och följaktligen få vi
r1, uttaladt med starkt dallrande tungspets. Det tillhör
företrädesvis de romanska språken, frapperar alltid en nordbo, när
han första gången hör ett sådant talas i dess hemland, och dess
kraftiga ljudeffekt ligger väl till grund för det Tegnérska
yttrandet om moderspråket:
«Ken är din stämma och skarp, som ras slet af
härdade klingor.»
I brist på bättre och då benämningen lingvalt r med lika
fog skulle kunna givas åt nästa art, skulle jag för r1 vilja
föreslå benämningen romanskt r, till skillnad från
r2 eller det germanska r. Här är det ikke tungspetsen
som vibrerar, utan sjelva kroppen eller massan af tungan; men,
enär denna är ojämförligt mykket tyngre och svårare alt
försätta i vibration, så blir, vid lika ansträngning från den talandes
sida, ljudeffekten för r2 vida svagare än för r1, och vid slappad
ansträngning ofta nästan illusorisk. 1 detta sednare fall blir
resultatet vanligtvis j i början af ord, och efter vokal blott en
ringa modifikation af denna (man jämföre den fashionabla
slangens matta uttal af t. ex. rather = wather hos Dickens och
andra, hvilka snarare borde skriva yathe’, samt Danskans Fos
för det svenska fors o. s. v.).
r3 = uvular t eller (provencalskt) skorrande r, sådant det
besfämmes af de förut nämnda autoriteterna.
IV. Cerebrales, Cacuminales.
Som bekant, hava Max Müller och Schleicher givit namnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
