Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233 :
Till sitt foråna hem vår Ande går;
Och i lifvets ocean, som svallar,
Badas och sin förra klarhet når,
Och sin barrdoms oskuld återkallar.
Så en flykting från sitt fosterland,
I ett afstånd, dunkelt sedt och måladt,
Då han åter FRaIkas till dess strand,
Mins dess prakt och ser det mer bestråladt,
På den vård, som smickrets inskrift bär,
Pegnets droppa faller ner och klarnar: =
Det är grafvens gäst, som snyftar der,
Och den fläckt , som flyr, hans suck, som varnar:
Likt mångfärgade gestalter här
Samla sig hans fordna vandels minnen,
Mot hans sköt en Engel sluten är,
Men förgäfves ropar han: Försvinnen!
Skönt — likt en Elysisk morgondröm , ;
Som af Skaparn tänd, keruben andas —
Speglas här på tankens etherström
Aterskenet af en verld, som randas.
Psyche fjärilvingad lyfter sig
Ur den slöja, der ’hon än skall gömmas,
Och i lågor upplöst flyr till DiÉ,
WVerldars Far, och hör sin lefnad dömmas:
”Du är god, men lät ur himlens chör,
”Der min Lauras lofsång först dig helsar,
”Laura framgå, som min vandel hör,
”Och dess förbön mig kanhända frälsar.”
Laura knäböjs och med tystad gråt
Höljer Domarns hand och nederdignar,
Stammar fram ett fruktande: Förlåt,
Sluts till mig, och Fadren oss välsignar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
