Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Cohorn. Ett nordiskt medeltidsminne i södra Frankrike, af L. Bygdén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ganska dunkelt och omotiveradt, men det finner
sin fulla belysning och förklaring genom faderns
instruktion till sonen. Vi sågo huru han der liknade
det olycksöde, som drabbat honom, vid en storm, hvari
han och sonen ledo skeppsbrott. Genom detta i all sin
enkelhet sköna uttryck antydes på en gång, att faderns
oroliga hjerta ändtligen fått hvila i grafven och att
genom sonens giftermål hopp om lyckligare tider för
hans ätt nu inträdt. Så vidt jag förstår innebära just
dessa på grafstenen inristade ord det allra starkaste
och mest afgörande bevis för det i Vassieuxska
familjens ego befintliga dokumentets äkthet.
Om vi nu gå närmare in på inskriftens sakliga
innehåll, är det i synnerhet tre momenter i vår
nordiska historia, som beröras i denna inskrift:
Christians val till konung, Sten Stures seger och
konungens resa till Rom. Om de två förstnämnda
momenterna kunna vi inskränka oss till blott få ord.
Vi erinra om att unionskonungen Christofer af Bayern
hade dött den 6 Januari 1448, hvarvid bröderna
Bengt och Nils Jönssöner (Oxenstierna) utsågos till
riksföreståndare. Unionsvänner i samma mån det var
förenligt med egen hersklystnad, ville de tydligen
verka för valet af en med Danmark gemensam konung. Men
innan någon öfverläggning kom till stånd, hade det
fosterländska partiet i Sverige redan den 20 Juni
genomdrifvit Karl Knutssons val till inhemsk konung,
under det att Danskarne först i slutet af Augusti
enade sig om Christian af Oldenburg, hvilken på samma
gång han satte Danmarks krona på sitt hufvud förmälde
sig med Christofers enka Dorothea af Brandenburg. Så
kämpade båda en tid om Norges krona, men Karls parti
var alltför svagt och han måste gifva vika. Derpå
flyttades striden till Sverige. Redan från början hade
Karl i Oxenstiernorna sina hätskaste motståndare och
sedan erkebiskopen Jöns Bengtsson slutligen öppet
höjt upprorsfanan, blef Karl slutligen nödsakad
att öfvergifva sitt rike och fly till Danzig. Och
midsommaraftonen 1457 blef konung Christian efter ett
brådstörtadt val nu äfven utvald till Sveriges konung.
Med Sten Stures seger kan tydligen icke menas annat
än slaget på Brunkeberg, som stod den 10 Oktober
1471, hvarefter kon. Christian, som sjelf sårades i
drabbningen, återvände till Danmark och aldrig vidare
kom att beträda Sveriges jord.
Det sista momentet, kon. Christians Romafärd, är
deremot kanske icke så allmänt bekant här i Sverige,
och derföre torde en kort framställning af denna på
sin tid epokgörande tilldragelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
