Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den äldre leden af släkten Leijonhufvud-Lewenhaupt, af K. H. Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(frälseman) och hederlig man herr Peder Vikmansson
(prest), 1405 2/5 ärlig man her Christiern Niclisson
(riddare) och hederliga män herr John i Bro och herr
Karl i Frötuna (kyrkoherrar), 1410 1/9 hederliga män
herr Sune Trulle och herr Laurens Skytta (prester)
skälig man Henneka Starke (borgare) och välboren man
Magnus Haldorsson (frälseman). Detta hindrar dock ej,
att en riddare eller annan frälseman, särskildt lägre,
någon gång kan kallas beskedlig, samt en bonde ärlig.
Hvad nu ordet skälig beträffar, uttränges det under
1400-talet mer och mer af det tyska låneordet beskeden
(beskedlig). Allmännast förekommer det vid denna
tid, början af 1400-talet, i diplom från mellersta
Sverige och Östergötland, och såsom ofvan är anfördt,
tillägges det vanligen personer tillhörande de ofrälse
stånden. Såsom friherre Leijonhufvud påvisat det,
gifves det dock också exempel, att riddare någon
gång kallats skäliga. För tiden 1401-1420 har jag
funnit detta skälig omkring 165 gånger vara användt
om personer tillhörande de ofrälse stånden eller ock
personer så obetydliga, att jag icke varit i stånd
att bestämma deras samhällsställning, men deremot
endast omkring 35 gånger om bevisliga frälsemän,
däri inberäknade ej få lägre frälsemän. Då derför
under denna tid en person kallas skälig utan tillägg
af annan förklarande titel, har man full rätt att i
fem fall af sex anse honom vara oadlig eller möjligen
lägre frälseman.
Vidare märkes, att under början af 1400-talet
frälsemän som tillnamn vanligen bära faderns namn, då
deremot bönder endast hafva dopnamnet med tillägg af
bostaden, hvarvid ständigt prepositionen i användes,
så t. ex. frälsemännen, riddarena Knut Udsson, Niclis
Göstafsson och Laurens Ulfsson, men bönderna Björn
i Sundby, Anund i Anstå och Niclis i Edeby. Äfven
från denna regel gifves dock en mängd undantag så
att stundom också bönder erhålla fadersnamnet och
frälsemän endast nämnas med dopnamnet och bostaden,
såsom t. ex. 1404 östgötarne Bengt i Stuthö, Störkar i
Ö, Laurens i Thösthö och Alle i Smethsthorp, knapar,
1408 södermanländingen Michel i Lundby, väpnare,
1412 södermanländingen välborne Arvid i Walsö och
1420 Thord i Balsta (frälseman). Detta sistnämda äger
dock endast rum i fråga om lägre frälsemän, och för
tiden 1401–1420 har jag ej anträffat en enda högre
frälseman nämd på sådant sätt.
Enligt det i diplomerna från 1400-talets början
gängse språkbruket måste således skälig man Gregers i
Brunsberg varit bonde eller möjligen lägre frälseman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
